Vi har tidigare skrivit om en man i 40-årsåldern som inte längre anses ha rätt till LSS- insatser.
Länk till tidigare inlägg: https://www.vigranskar.com/2024/08/28/ar-beslut-om-lss-insatser-rattssakra/
Vi har den drabbade personens tillåtelse att skriva om det här. Han har i flera år bott i ett särskilt boende, men nu har socialförvaltningen beslutat att han ej har rätt till denna insats. Det här trots flera läkarintyg och arbets-och sjukgymnastintyg som styrker hans omfattande behov och att han inte blir bättre.
Den 26/9 skickade en 1:e socialsekreterare i Motala kommun ett meddelande till den aktuella personen som bland annat sade ¨du inte längre ingår i personkrets och inte har rätt till bostad med särskild service enligt LSS. Stödinsatser från personalen och rätt till att vistas i gemensamhetsutrymmen upphör¨.
Han ligger nu med starka smärtor i sin säng, kan ej gå, har begränsad rörlighet i händerna och starkt nedsatt syn. Personalen får ej hjälpa honom. Han har tidigare sökt hemtjänst och även en egen lägenhet. 1:e socialsekreteraren säger att insatser från hemtjänsten ej kan ges när han bor på det här boendet. Han ligger isolerad och får vare sig hjälp från personalen eller hemtjänsten. När vi frågar vem som tar ansvar för hans situation får vi svaret ¨han själv¨.
Vi har kontaktat hemtjänsten och begärt omedelbara stödtjänster. Vi har ej fått något svar. Vad händer?
Det här är ett ärende som Vi Granskar blivit inblandade i via ett nödrop. Hur ser det ut med alla de fall som vi inte känner till och där människor lider i det tysta?
Det finns något djupare och än mer skrämmande i den här historien. Förutom en förändrad praxis i tillämpningen av existerande lagstiftning ser vi två saker. Det ena är en fullständig arrogans gentemot den medicinska expertisens sakkunskap och en generell nedvärdering av expertkunskap. Något som även går igen i bland annat skoldebatten och andra områden som har blivit mer och mer reglerade av en teori om styrning av vår gemensamma välfärd.
Det andra är det personliga ansvaret inför sina egna handlingar. En förpapprad parallell verklighet får styra över grundläggande mänskliga värderingar där traditionellt ansvarstagande och sakkunniga tjänstemän tillät sig att agera med en gnutta sunt förnuft och omdöme. När enskilda tjänstemän tvingas eller pressas till att helt sätta empati, vanligt bondförnuft och praktiskt handlag åt sidan är vi långt borta från det centrala i samhället. Istället för att visa en gnutta förståelse för en människa i nöd och djup kris används uttrycket ¨jag hör vad du säger¨ som tillflykt till den bubbla man sitter i. Men vad kan man begära i ett samhälle som hellre betalar 350 000 kr till den oönskade att hen ska försvinna från Sverige än tillåter sig en människosyn värd namnet? Var har vi hamnat?