God morgon! Så här mellan vårtermin och hösttermin är åter skolan i Vi Granskars fokus. Redan Platon diskuterade kunskapsbegreppet genom att låta Sokrates diskutera med Theaitetos, en matematiker, och ber honom förklara vad kunskap är. Theaitetos trasslar snabbt in sig och börjar prata om förnimmelser och hur vi uppfattar saker. Sokrates påpekar att våra förnimmelser kan vara motsägelsefulla. Något kan se mjukt ut, men vara hårt o.s.v. Kunskap kan alltså inte vara hur vi förnimmer världen utan har med våra omdömen och övertygelser att göra. Theaitetos inser snabbt att det heller inte kan ha med omdömen att göra. Det finns ju falska omdömen. Vad som krävs är att omdömet är sant. Vad som krävs är att man fäller ett omdöme (har en övertygelse) och att det dessutom är sant.
Det innebär att det måste regna för att vi ska uppfatta att det regnar. Den här sommaren har det visserligen kommit på skam. Vi kan nästan utgå ifrån att det regnar och betrakta det som sanning. Det går givetvis att skämta om de här begreppen, men fortfarande gäller att kunskap inte är detsamma som övertygelser, hur starka de än är. Det är den här kampen om vad som är sant som skolan försöker reda ut varje dag och som börjar med de grundläggande förmågorna som att tillägna sig ett språk, kunna räkna, skriva och få färdigheterna i att använda den teoretiska grundkunskapen för att utforska sanningen. Att få kunskap. Höstterminen närmar sig.
Idag bekantar vi oss med Werner Aspenström ur diktsamlingen Skäl från 1970
Ett skäl bland många
Hägringar, kan de försvinna?
Inte inför domstol.
Drömmar, väger de något?
Inte i alla vågskålar.
Att dikta, är det hederligt?
Inte särskilt.
Ändå fortsätter ni?
Det är en gammal historia.
Det är Homeros gamla galoscher
som seglar av bara farten.
Det är sandiga och skavda knäppkängor
med osaliga varelser i
på väg till havet.
Och där står de en liten stund.
Och där doppar de tårna.
Och där tar de några djupa andetag
utan att tänka på att de andas
eller att de en gång ska sluta andas.