God morgon! Äntligen några droppar regn. Är vårt kära lagom bortom räddningen? Antingen för lite eller för mycket verkar vara tidens melodi. Det sägs att en grads temperaturökning ger sju procents högre luftfuktighet och därmed kraftigare nederbörd. De översvämningar vi ser har vi nog skapat själva och ingen sydväst i världen hjälper där. Inte ens de trollhättor som vissa sätter på huvudet för att förklara sakers tillstånd. Idag bjuder vi några rader ur En Döddansares Visor.
NIDVISA TILL MÄNNISKAN
(Ur busen Fabians poesialbum)
Jag är ett stackars djur som tappat svansen,
som min kusin, den fredlige schimpansen-
Min fader Adam gick i Edens lunder
som något oförgätligt apvidunder-
Rätt solo var han av sitt slag och släkte
en konstprodukt som många frågor väckte.
Hans ögon lyste lika små som röda,
stor var hans brunst – som han talang att döda.
Där kom en lurvig brun gorillahane….
…. En sten i hjärnan vart hans fall och bane.
men honan log – thy hon fick länge leva,
och skriften skriver hennes namn som Eva.
Vår moder Eva var en grann tjinona,
en liten smidig växt gorillahona.
Hon födde Adam barn och knäckte nötter
och lärde svartkunskap vid mästarens fötter.
Och tiden gick och Adams barn och söner
degenererades och uppfann böner,
och uppfann samhällsskick, polis och lagar
och gjorde slut – totalt – på Paradisets dagar.
Och blevo myror blott i jättestackar,
dem döden trampar i med spikjärns klackar…
-Du allrets medelpunkt, som det är skrivet,
du frågetecken för dej själv och livet.
du senapskorn på världens åkrar, gödda
av det förmultnande och det förblödda,
du människa, du manifestationen
av Han som bor i tron och religionen.
till slut så är du dock, du jordens konung,
trots dina skalders rökelse och honung,
en stackars apa blott på dekadansen
som tappat både sinnesron och svansen.
Nils Ferlin (1930)