God morgon! Kvinnan i den statliga TV- kanalen lite öster om oss tycker att det behöver anställas fler bödlar. Allt för att hantera oliktänkande i ockuperade områden. Långt västerut har en presidentkandidat lovat att hantera ohyran som immigranter utgör. I Sverige agerar övertygade nazister med våld mot EU migranter. En majoritet av Motalas politiker tycker inte att främmande makts trupp på kommunens mark kommer att påverka oss. Hur många sköts den sista veckan?
Vårt behov av glädjeämnen ska inte underskattas. Regeringens höjning av taket för ROT och RUT får nog både en och annan pool, tillfixad apelsinlund och nytt kök att framstå som glädjeämnen från Haparanda ända till den spanska solkusten. Det har ju visat sig att de svenskar som bor där även utnyttjar generositeten mot våra medborgare. Är det inte tur att vård, skola och omsorg lämnar finansiella överskott i den offentliga kassan och att gymnasiestudier inte längre behöver adekvata läskunskaper? Har kärleken någon chans i våra liv? Vilket språk ska vi använda för att nå varandra?
Idag bjuder vi tankar från Kjell Espmark.
När ett språk föds
När ett språk föds
finns allt som en dag ska sägas
som en klåda under gommen.
Herdarna som hukar kring elden
och prövar ett läte för detta som värmer
känner en hel litteratur i munnen
men har svårt att ta den på allvar.
De fnittrar åt släktskapen mellan ett rop
och getternas ögon ute i mörkret.
Man kan ta kring ett infall med ord!
En kutryggig pojke vill säga sin flicka
att hon är den som gör solen till sol
men tungan slinter. Ändå
finns språkets vackraste kärleksbrev,
skrivna sekler senare,
redan i hans modlösa mummel.
Den som just lägger ved på elden
är språkets störste dramatiker.
Han ska födas först om tusen år
men herdarnas ovana tungomål
är fullt av citat ur hans verk.
Så länge det här språket talas
Behöver ingen skiljas från gräset och molnen,
ingen slitas från den hon älskar:
de levande har inga gravar.