God morgon! På våra breddgrader är återkomsten av ljuset påtagligt för de flesta. Är naturens växlingar det vi behöver för att tränga bort det mörker vi har omkring oss? Så här i första vårmånaden längtar de flesta av oss ut. En del till larmiga uteserveringar, andra till naturen i form av sjö och strand, skogen eller sommarstugan. Vårkänslor förknippas ofta med mellanmänskliga relationer och kärlek. Känslor som på sikt kan förlösa oss från det hemska och otänkbara.
Att fly från fascism, rasism, våld och egoism är tillåtet. Hur ska vi annars kunna kämpa i vardagen? Till naturen för att hämta kraft längtar många på våren. En natur som hotas och skövlas av krafter som tror på makt framför den kraft vi tillsammans kan vara.
Idag bjuder vi på en dikt av Dan Andersson
Vårkänning
Jag vet var spindlarna spänna
i vassen nät över vattnet
var den skummaste dagningen dallrar
i den blommande ljungens skogar.
Jag har räknat bäckarnas dammar
av korslagda, nerblåsta grenar,
från kärrlandets mörkgula björkar-
jag har sett var de unga uttrarna
gå att jaga i grumliga vågor
under lösa, gungande tuvor
och gula vaggande land.
Jag har känt det dunklaste, dunkla,
som lever och njuter och lider
under gräsets flätade täcke,
som kravlar och krälar och kryper
och fångar och dödar och äter
och avlar och dör för att leva
pånyttfött i kommande tider……
Jag vet alla vägar för vattnet
Där de nyfödda bäckarna mumla,
Under mossarnas multnande skogar,
Under böljande lövverk, som myllra
av kvickbent och svartbrunt och maskvitt,
som väntar på växande vingar
till soldans i berglandets vår.
*
Det visslar en bondtrygg stare,
det skymtar en räv över mon,
det hoppar en jagad hare-
jag trampar en mask med skon.
Jag blev väckt av liv som larmar-
Jag har vaknat i vårens armar,
och fast hungrig jag strängar min lyra
bland alarnas droppande blom
är jag rusig av vårens yra,
där jag går i min fattigdom …..