En text av Joakim Svensson
Den här texten handlar om skolplattformen. Ni vet, de där digitala dokumentationssystemen där lärarna ska bokföra elevernas kunskapsutveckling. Namn som IST, Schoolsoft, Infomentor och Unikum kanske de flesta med barn i skolålder känner igen. Här har vi en perfekt mix av dålig digitalisering, kommunalisering, marknadsskola, modepedagogik, lärarens degradering till administratör och New Public Management. Som en schweizisk armékniv med lite av alla de vapen som använts för att mörda den svenska skolan (fritt efter Jesper Rönndahl).
2021 gjordes en rikstäckande undersökning som visade att majoriteten av de tillfrågade lärarna inte skulle använda lärplattformarna alls om de inte tvingades till det. Tekniskt krångel, dålig användarvänlighet och utformning som inte passar undervisningen, är några av orsakerna till att de flesta såg dem som mer störande än stödjande i undervisningsarbetet. Krånglet med plattformarna äter upp värdefull arbetstid och förstör arbetsglädjen. Vårdnadshavare dränks i mängder av svår- eller obegriplig information. Rektorer och skolchefer älskar dem.
Vad majoriteten av Motalas lärare tycker om sin lärplattform IST kan vi bara gissa. Inga utvärderingar görs, och ingen frågar om vilka behov lärarna har vid upphandlingar. Ett massivt missnöje har pyrt länge, men så länge som de ansvariga cheferna håller för öronen och ler kan man fortfarande låtsas som att allt fungerar som det ska.
Digitalt är väl alltid smidigare än analogt? Nja. Tänk dig att du har viktig information som du vill att din elev och hens vårdnadshavare ska ta del av. Prov, läxor, uppgifter eller återkoppling hur eleven ligger till i ämnet. Istället för att ta kortaste vägen till mottagaren ska du lägga informationen i en digital labyrint, kodat i obegriplig kursplane-svenska, gömd bland mängder av annat som är inaktuellt eller irrelevant. Allt bakom rigorösa säkerhetsinlogg, som om lille Kalles resultat på matteprovet vore lika känsligt som en polisutredning eller försvarshemligheter. För detta system betalar din kommun miljoner kronor per år. Det kunde varit värre – i Stockholm är man uppe i en miljard, för ett system som aldrig fungerat ordentligt.
Är det någon som undrar varför välfärden har så ont om pengar?
Varför Edtech-branschen blivit så framgångsrik och lönsam?
I Motala gjorde lärplattformen sitt intåg i form av systemet Fronter, någon gång kring 2010. När det var nytt fanns det förhoppningar om att det faktiskt skulle underlätta lärarnas arbete med IUP:er, åtgärdsprogram och andra dokument som skulle skrivas utanpå undervisningen.
I samma veva hände saker inom skolpolitiken. Majorminister Jan Björklund ville se ordning och reda i skolan. En ny läroplan togs fram 2011. Det skulle bli tydligare vad eleverna skulle lära sig. Betygskriterier bytte därför namn till kunskapskrav. Krav på kunskaper låter bra! Nu är det slut med flumskolan! Snart hade plattformen fått digitala matriser där varje kunskapskrav i vart och ett av grundskolans 17 ämnen kunde bockas av digitalt. Rektorsgruppen applåderade. Nu kunde man kontrollera hur väl lärarna gör sitt jobb – sätt en plupp i rutan för varje kunskapskrav, varje ämne och varje elev. Rött för underkänt, ljusgrönt för godkänt, mörkgrönt för mer än godkänt. Klart och tydligt! In och redovisa!
Tills någon räknade ut att för den enskilda läraren med flera klasser och ämnen skulle det innebära flera tusen färgpluppar. Det föll på sin egen orimlighet. ”Oj, det tänkte vi inte på”, sa rektorsgruppen. Det fick bli en kompromiss: en generell färgplupp per ämne vid två avstämningstillfällen per termin. Det lever man med fortfarande. Efter ”flumskolan” – välkommen till pluppskolan! Fan vet om det blev till det bättre.
”Pluppar”? Vad håller vi på med? Lärarna skakar på huvudet varje termin och undrar för vems skull det här arbetet egentligen görs. Vi återkommer till det längre fram.
Åren gick. Fronter blev Dexter, Dexter blev IST. Sedan ca 5 år tillbaka har Motala kommun ett system från en av den nya blomstrande Edtech-branschens stora företag, baserat i Växjö. Ett administrativt system för närvarorapportering och lärplattformen IST Lärande. Systemet var inte ens färdigbyggt när det köptes in, men kommunen valde det ändå. I början låg frånvarorapporteringen nere och systemet krånglade oftare än det fungerade. När lärarna frågade varför man inte valde ett etablerat system var svaret att bara IST kunde leverera de kravspecifikationer kommunen satt upp. (En halvsanning, skulle det visa sig senare: lärplattformen upphandlades helt utan kravspecifikationer).
De digitala matriserna visade sig även bygga på en enkel missuppfattning. Kunskapskraven var inte, som det låter, en lista med kunskaper som eleverna skulle uppnå. De beskrev bara i vaga ordalag hur eleven visar sin kunskap i olika ”förmågor”. Typ: Enkelt resonemang för E, relativt utvecklat för C, väl utvecklat resonemang för A.
Jaha? Tänkte den vårdnadshavare som loggade in och läste. Mitt barn är bra på att resonera. (Det kan väl de flesta tonårsföräldrar intyga). Men vad har hen lärt sig? Har hen några kunskaper? Vad är det man ska resonera om? Kraven var nämligen aldrig tänkta att användas som feedback till elever och vårdnadshavare, utan som ”måttband” av läraren när hen sätter betyg. Tagna ur sitt sammanhang sade de knappt något alls om vad eleven förväntas lära sig.
2018 och 2022 gav Skolverket ut flera styrskrifter (allmänna råd) där man avråder från att använda just den form av digitala matriser som IST och andra system bygger på. De har bidragit till att urvattna kunskapssynen i hela den svenska skolan. Man vill ha god undervisning som gör eleverna sporrade och intresserade, inte robotlärare som prickar av checklistor. 2022 kom den nya läroplanen LGR22, med samma budskap: Det är slut med matrisskolan. Kunskapskraven bytte namn tillbaka till betygskriterier. En suck av lättnad spred sig bland lärarna.
Men medan lärarna utbildades i den nya läroplanen, pysslade rektorerna och bildningscheferna med annat. De trodde att den nya läroplanen bara innebar att några ord och formuleringar hade ändrats. Fritt fram att köra på med matriserna som förut! Den här gången ska lärarna inte komma undan! Cheferna öste hösten 2022 på med en ny rutin som skulle tvinga alla lärarna att pluppa varenda litet betygskriterie i IST Lärande. Lärarna protesterade ännu en gång men för döva öron. Rektorer som vågat hålla emot tidigare hade nu fått munkavle. Vad Skolverket sade ignorerade man. Inte ens en studiedag fick lärarna avsätta för att läsa de nya råden från myndigheten. För lärarna hölls istället en jippobetonad föreställning om systematiskt kvalitetsarbete i Lokverkstan.
Nu är det dags att komma tillbaka till frågan:
För vems skull är det nu som lärarna sitter vid sina datorer och pluppar?
Svaret är: Utvecklingsenheten. ”Det behövs för våra analyser”.
Tanken med kommunens modell för ”systematiskt kvalitetsarbete” är att lärarna ska knappa in informationen i den digitala plattformen, Utvecklingsenheten kör den genom ett analysverktyg, och tillbaka kommer diagram i fina färger till skolorna. Information som lärarna redan vet, eftersom det är de själva som satt betygen till att börja med. Sen ska lärarna och rektorerna skriva analyser av analysen. I nästa steg ska man skicka ut en ”utvecklingslärare” som ger undervisningstips till de skolor som behöver höja måluppfyllelsen. Lönen till utvecklingslärarna betalar kommunen med 3 miljoner ur ett statsbidrag som man fått för att stärka resultaten efter Coronapandemin. Att utvecklingsläraren som ska ”coacha” mattelärare på högstadiet själv kan ha jobbat med andra ämnen och med elever i andra åldrar verkar spela mindre roll.
Så här är det alltså tänkt att Motalaelevernas skolresultat ska höjas. Mer tid till pluppning och analys av plupparna, mindre tid till god undervisning. Mer pengar till att anställa diverse ”utvecklare”, mindre pengar till att förstärka personalstyrkan som jobbar med barnen.
Slutsatsen av det hela blir:
Den gamla förhoppningen om att de digitala plattformarna skulle underlätta och effektivisera arbetet var naiv. Att digitalisera meningslösa arbetsuppgifter blev inte någon arbetsbesparing. Ju bättre vi blir på att göra fel saker, desto sämre blir det.
Mycket av digitaliseringen av skolan har gjorts på Följa John-basis av lättlurade kommunala tjänstemän med god vilja men klen verklighetsförankring. Lärplattformarna ger ett sken av tydlighet och kvalitetssäkring, fast de i själva verket mest förmedlar blaha blaha- information.
När stat och myndigheter ibland försöker styra skolan upp ur diket, vägrar de kommunala tjänstemannacheferna släppa ratten. Går staten in och pekar ut en annan riktning än de tänkt, ser de sina karriärer och positioner undermineras. Därför vägrar de i det längsta att erkänna när de tänkt fel. Istället för gör om – gör rätt, breder tystnads- och lojalitetskulturen ut sig. Ögontjäneri blir en överlevnadsstrategi och karriärväg. När chefer ute i verksamheten slutar tänka själva och blir buktalardockor åt sina egna chefer, smittar beteendet av sig.
Allt medan våra skattepengar fortsätter rinna åt andra håll än dit där eleverna befinner sig.
Bildningsförvaltningens slogan för ”kvalitetsarbetet” är: Tillsammans tar vi ett steg till. När man känner att marken börjar ge vika under fötterna borde man kanske hellre ta några kliv bakåt för säkerhets skull?