Vid en demonstration med drygt tvåtusen lärare i Stockholm höll Maria Wiman ett av talen. Hon inledde med: ¨Kära kollegor! Vi Går på knäna. Vi har under så ofattbar lång tid räddat upp och räddat upp. Vi har lappat och lagat. Vi har förtvivlat försökt plåstra om en halspulsåder som blöder.
Det får vara slut på det nu!
Idag har vi samlats för att visa att nog är nog. Det måste bli ett slut på sömnlösa nätter, det måste bli ett slut på att jobba när man är sjuk, att göra vikariepaneringar på natten, att vikariera på planeringstid.
Det måste bi ett slut på gränser som heta tiden flyttas, ett mentorsuppdrag som svämmar över och det måste bli ett slut på känslan av att hur mycket man ej jobbar räcker man aldrig riktigt till¨
Vi har tidigare publicerat artiklar av Johan Birath och Joakim Svensson, som bägge är starkt kritiska mot de senaste årens utveckling av den svenska skolan. Vi har för att kunna beskriva situationen på två skolor i Motala försökt intervjua ett antal lärare. Ingen har velat deltaga. Argumenten som angavs var bland annat ¨Jag vågar inte¨ ¨Jag kommer att bestraffas lönemässigt¨ ¨Rektorn kommer att förstå att det är jag¨. Vår slutsats är att det inte bara är inom polisen som en tystnadskultur råder. En personal som ska lära sina elever kritiskt tänkande, att våga stå för sina åsikter samt kritiskt kunna värdera olika källor är själva rädda för att komma med åsikter eller råka i konflikt med det pedagogiska ledarskapet.
Vi kan för närvarande inte jämföra studieresultatet mellan de skolor vi tänkt jämföra på grund av att vi inte får ett tillräckligt underlag.
Som vi tidigare har beskrivit har vi en icke fungerande visselblåsarfunktion i Motala. Det här är ytterligare ett bevis på hur tillståndet med öppenhet är och hur pedagogisk utveckling på gräsrotsnivå hämmas. Mot den bakgrunden är det återigen på sin plats att våra beslutsfattare tar tag i en kultur som andas ¨var tyst och lydig¨.