Vi Granskar gästas idag av Johan Birath, som i två dagar ger sina tankar om dagens skola. En engagerad röst i den debatt som handlar om det viktigaste vi har. Våra barn och vår framtid. Johans text:
Arbetsglädje – eller något annat?
Ibland har det sagts att få yrkeskårer är så heterogena som lärarna; här ryms åtminstone, som parodier, hela spannet från överenergiska oförstörda småskolefröknar till mossiga lektorer som trotsar alla pensionserbjudanden. Skolvärlden tillhör oss alla, och alla kan vi relatera till den: ömsom I ett nostalgiskt skimmer, ömsom med en rysning av obehag. Säg ”plint” och tjugo procent av oss sextioplussare ler medan åttio procent grinar illa. Ungefär.
Det finns inte mycket som kan få alla dessa väldigt olika lärartyper att reagera på samma sätt på grund av denna deras orgie av olikheter, men det finns undantag. Ett sådant är skepsisen mot det dokumentationsraseri som har sköljt över det offentliga Sverige. Ibland påstås det bero på New Public Management (NPM) och ibland är skälet EU-anpassning. De gamla tjänstebeskrivningarna och den kantiga men rättvisa regelstyrningen har ersatts med målstyrning och det därmed oupplösligen förknippade planerings- och utvärderingsarbetet. Vore man elak skulle man rentav kunna hävda att navelskåderiet har blivit huvudsak, men sådant får man naturligtvis inte säga högt eller skriva. Det ser illa ut i utvärderingen.
Alla lärare jag har talat eller chattat med, hatar dokumentationshysterin. På grund av den individuella lönesättningen och skolans nya repressionsinstrument i form av kollektivistisk tvångströja (kallad ”kollegialt lärande”) är det bara de riktigt modiga eller helt galna som öppet vädrar sina dubier, vilket inte sällan slutar med en annan tjänst på en annan skola – som naturligtvis även den knäar under precis samma dokumentationsraseri och har ungefär samma arsenal med skolplattformar, interndokumentation, APT och turnerande studiedagshjärntvättare att sätta in för att proletarisera den en gång ganska fria och därmed lite bångstyriga yrkeskåren.
Individualisterna och eldsjälarna blir färre för varje år som går, så snart är vi där som en gästföreläsare, som jag en gång hörde, drömmer om: en skola där alla jobbar på precis samma sätt och ingen sticker ut. En variant av Chaplins Modern Times där nya lärare kommer utrullande på löpande bandet likt de synnerligen homogena dansbanden i en av Galenskaparnas filmer. Denne gästföreläsare såg nämligen ”autonomi” som något icke önskvärt, vilket överraskade mig storligen. Jag, som alltid hade varit en stolt SO-lärare som satte en ära i att klara mig själv och att på egen hand bygga upp min undervisning för att tillsammans med mina elever ge mig ut på en gemensam kunskapsresa, inte sällan en ganska improviserad sådan på grund av händelser i verkligheten och utifrån elevernas undringar och intressen. Sådant går naturligtvis inte för sig numera, i en värld där allt ska ske efter matriser och i en takt och i en enhetlighet som minner om Fritz Langs Metropolis.
En del blev lärare för att de, som jag, ville bort från industrins beroende av processerna. Föga anade vi att skolan, särskilt efter millennieskiftet, skulle börja att efterapa industrins allra oaptitligaste sidor, nämligen slaveriet under tekniken och övervakningen. Den akademiska dynamiken och den konstnärliga skaparglädjen skulle ersättas med den industriella flödesmekaniken. Att alla, precis alla, förlorar på en sådan utveckling är egalt, eftersom det är förändringen, ”progressionen”, i sig som är det centrala. Någon med rätt klädsel och rätt vokabulär har grötmyndigt sagt att detta är bra, och då måste det naturligtvis vara så. Om någon invänder eller ställer aldrig så relevanta frågor, visar det bara att lärare är konservativa bakåtsträvare – och vem vill framstå som det i en verksamhet där själva framtiden ska formas?
På individnivå, i den egna salen, kan man klara sig ganska länge från konformitetens krafter, men sedan vi blev skolplattformsanslutna har handlingsutrymmet hastigt rört sig ner mot noll. Skälen är två: dels verkar dessa plattformar starkt likriktande genom strukturen med matriser och krav på synkronisering lärarna emellan, dels tar de så mycket tid och möda att man inte hinner att ägna någon tid eller någon energi på den egna undervisningen eller utvecklingen av densamma. Överflyttat till fotbollsplanen kan man säga att vi blev duktiga på att placera oss, men dessvärre förde det med sig att vi inte fick till några passningar och att målen uteblev helt. Om skolan vore en brandkår, sitter vi och pratar om olika teknik att rulla ut slangarna medan huset brinner ner.
På skolor och i kommuner där det finns lärare som också är politiskt engagerade, finns det fortfarande hopp om att man kan undvika de djupaste fallgroparna som hela tiden dyker upp när nya aktörer vill slå mynt av det inbillade behovet av nya digitala bojor och nosgrimmor. Det kan också finnas förtroendevalda som lyssnar till professionen i stället för råttfångarens lockande melodier, men de måste ofta ta risken att bli uppläxade av administratörer i karriären som har skådat ljuset och vill verka som progressiva i samma anda som de gav sken av i anställningsintervjun. I en verksamhet präglad av karriärkonkurrens och rädsla för att vara en avvikare, talar ingen om att kejsaren är naken. Det är sedan gammalt, som det heter.
Nej, jag är ingen kverulant. Jag är heller inte lika cynisk som jag kanske borde vara. Och det är bara riktigt bittra som säger eller skriver ”jag är inte bitter” så det aktar jag mig noga för. Jag har pensionerat mig efter en lång och framgångsrik lärarbana. Tack vare en bra mix mellan följsamhet, upptäckarglädje och klurig olydnad har jag trivts bra på jobbet och precis som mina husgudar i Beatles har jag sett värdet i att kliva av innan man blir en parodi på sig själv. Jag tänker att föreläsa och åka runt och prata en hel del medan orken och förmågan finns kvar, och det ska bli ett nöje att göra det utan någon annan dokumentation än fakturan efteråt. Inte en matris eller plattform så långt ögat når. Jag vill ändå teckna dessa rader för att så några frön hos de personer i Motala som, av nyhetsrapporteringen att döma, är på väg att driva kommunens skolor i alldeles fel riktning. Frimodiga lärare som åtnjuter arbetsgivarens förtroende och tillåts att själva lägga upp, genomföra och reflektera över sitt arbete, fungerar av hävd allra bäst och det ger i sin tur de bästa resultaten. Jag hoppas att det är höjda resultat och en bättre skola man vill ha i kommunen. I så fall har jag bara tre saker att säga: lyssna på lärarna, gör om och gör rätt.
Boxholm 2023-04-01
Johan Birath
Skolälskare