En som gjort sig känd och på ett bra sätt satt skolfrågan i fokus i Motala är Joakim Svensson. Vi har frågat Joakim som i egenskap av lärare och skyddsombud upplever den verklighet som alltfler kritiserar idag. Vi frågade helt enkelt om han kunde komma på tre åtgärder som skulle göra skolan bättre idag. Här kommer Joakims svar:
- FLER VUXNA I SKOLAN. Om barnen inte känner en grundtrygghet finns inga förutsättningar att lära sig. Dagens klassrum med 30 elever, många med NPF-problematik och anpassningar, leder till en inhuman skolmiljö där det uppstår konflikter hela tiden. Med fler vuxna som ser vad som händer, finns fysiskt ute bland eleverna på rasterna, reder i konflikter, pratar med oroliga elever, mm, så blir det mer tid för lärarna att vara just lärare. Därmed inte sagt att lärarna inte ska ha social kontakt med eleverna! Det är en viktig grund till lärandet att läraren och eleven har en bra social relation. Men dagens lärare har för mycket mötestid i sin mentorsroll, med uppföljning av frånvaro och andra ärenden som tar för mycket tid från undervisningsuppdraget. Det sista vi vill ha är lärare som inte hinner tänka igenom sina lektioner och sina undervisningsupplägg, för att hen haft fullt upp med frånvaro- eller konfliktmöten.
- SLÄPP IDÈN OM KARRIÄRTJÄNSTER FÖR LÄRARE. Den som brinner för undervisning ska inte lockas bort från klassrummet och eleverna till andra uppgifter. Förstelärar-reformen går kanske inte att rulla tillbaka, men den nya kommunala satsningen på ”utvecklingslärare” är rena dumheterna. Idén bygger på en gammal missuppfattning som politikerna fick i och med TV-såpan ”klass 9A” för några år sedan. Idén att det skulle finnas något slags ”superpedagoger” (Stavros och Gunilla i serien), som med sin blotta närvaro smittar av sig med sina undervisningsmetoder – och så vips: betygen höjs. Varje lärare har sin personlighet och sina egna pedagogiska knep, och kollegialt lärande är inte fel i sig. Men ett lönepåslag för vissa lärare höjer inte ambitionen hos de som blir utan. Istället tycker jag det märks att lärarkåren blivit splittrad av reformen. Det ger incitament för tystnadskultur där den som har ett extra lönepåslag kanske väljer att hålla inne med relevant kritik uppåt. Det ger också sämre incitament för de som inte har en karriärtjänst att engagera sig i skolutveckling. Under tiden med karriärtjänster har huvudmännen även ofta försökt använda förstelärare som någon slags ledningsfunktion. Det var aldrig tanken med reformen från statens sida.
- GÖR OM LEDNINGEN FÖR SKOLAN ENLIGT EN ÄLDRE BEPRÖVAD MODELL. På den statliga tiden var ledningsfunktionen uppdelad i tre. En rektor som ansvarade för ekonomi och personal, mm, i ett större område. En studierektor på deltid som hade det pedagogiska ledarskapet, och som själv stod med ena foten i klassrummet och undervisade. En tillsynslärare som kan sägas vara ett slags platschef – inköp av material, hålla ordning i korridorerna, osv. Efter kommunaliseringen har EN stackars rektor haft alla dessa ansvarsområden på samma gång. Jag tror inte att det finns någon människa som har fallenhet eller utbildning som matchar alla dessa ledningsfunktioner. Den som kan ekonomi har inte alltid pedagogisk talang, och vice versa. Jag tycker mig se en oerhörd stress i positionen som rektor idag. Lägg till marknadsskolan med föräldrar som ”kunder”. En press från alla håll som skulle kunna lättas om ledningen och ansvaret delades upp i olika kompetensområden. I dag styrs Sveriges skolor av för många okunniga personer.
Så långt Joakims svar. Synpunkter som säkert delas av många i skolans värld och som kämpar med näbbar och klor mot både tystnadskultur och pedagogiska haverier inom utbildningsväsendet.
Vi Granskar återkommer med fler artiklar i ämnet och uppföljning av betygsskillnader mellan två skolor i Motala.