När frågor om effektivitet och arbetssätt kommer upp i offentlig verksamhet landar oftast debatten i antingen eller. Vissa är för ett arbetssätt och andra är emot. I fallet med bildningsförvaltningen har lovvärda effektiviseringsförsök resulterat i en investering. En investering som ska effektivisera arbetet med administration. Det finns givetvis en investeringskalkyl som visar hur mycket tid man sparar totalt för förvaltningen i förhållande till vad det inhandlade systemet kräver i arbetsinsats. Tids nog kommer vi att få se hur många färre administratörer det kommer att bli. Det var väl syftet – eller?
Nu är som bekant världen mer komplex än vad som kan visas i siffror. Empati, omdöme och ångest är begrepp som inte har strikta avgränsningar mot annat och därför inte låter sig mätas. Vissa begrepp som alltid är närvarande i mänskliga relationer är inte mätbara och låter sig därför inte fångas i en digital styrmodell. En lärares förmåga att levande fånga elevens intresse för sällsynta bergarter och kemiska bindningars egenskaper mäts inte.
När vi utkräver ansvar riskerar vi att hamna i en manualiserad värld. Vi behöver ta reda på exakt vad och när vem gjorde vad. Det här leder oftast till att ingen har ansvar. Ansvaret ligger i att följa riktlinjerna eller manualen istället för att agera vuxet i den konkreta situationen. Med ett pennstreck har vi tagit ifrån professionen ansvaret gentemot den de är ansvariga inför. Eleven, kunden, brukaren, patienten eller vad vi nu kallar den vi interagerar med. Ansvaret i den här världen är riktat mot administrationen, ledningen och uppåt istället för barnen och patienterna. Ett bra exempel är rektorer som har det pedagogiska ansvaret för att leda sina lärare och ytterst är ansvariga för elevernas resultat. Istället är ansvaret riktat uppåt och nitiska tjänstemän inbillar sig att det går att utkräva ansvar utan att ge befogenheter. Då lutar sig alla mot regler, manualer och ingen tar ansvar för det situationsunika som varje vårdnadsgivare eller lärare ställs inför varje dag.
Det är väl inte konstigt om vård -och skolkris breder ut sig när vi behandlar människors yrkeskunskap så illa. När en av Sveriges största offentliga skandaler stod färdig i form av Nya Karolinska fanns det ett tydligt exempel på hur groteskt tokigt det kan bli med en manualisering styrd av människor utanför professionen ( av vissa kallad en terroristattack mot offentlig verksamhet).
Det här handlar om makten över tingens ordning och i förlängningen om hur en modern demokrati borde fungera. I en sådan dyker behovet av ett annat ledarskap fram och det kanske är där vi har bristerna. Sjukvård åt sjukvården och utbildning åt utbildare. Hur svårt kan det vara? Det är lika dumt som att lämna utbildningsansvar och omsorgsansvar år riskkapitalister. Behovet av kontroll blir gigantiskt. Ett aktuellt exempel är koncernen Humana som stoppades av IVO i förra veckan. De vinster som en utbildare eller vårdare skördar är kunskap och hälsa. Inget annat.
Det här är en debatt som borde följa politikers kartskisser som jämfört med verkligheten ser helt annorlunda ut och som lämnar skickliga yrkesutövare i sticket med en ohållbar situation. Vågar någon ta den debatten innan det är för sent?