Idag är det dopparedan eller den dan då tomten kommer. De dan då vi firar Jesu födelse, läser ur julevangeliet och ger varandra presenter. Vår present till er kära läsare är en påminnelse om vad som utspelade sig i en närliggande stad för 42 år sedan. Efter promoveringen till hedersdoktor vid humanistiska fakulteten höll Tage Danielsson ett tacktal. Det talet blir vår present till er som ibland gläntar på Vi Granskars Luckor.

Humanifest

Det går en likström genom jordens riken.

Den skapar ett behov av mera el.

Utvecklingen är knuten till tekniken –

och du och jag är ett beräkningsfel:

åskådarna, betraktarna, publiken,

en mobb som kräver bröd och skådespel.

Teknikens slavar, ett besvärligt trälstånd,

En massa folk som bromsar Sveriges välstånd.

 

 

Vad är vi annat än en mänsklig faktor,

en slarvprodukt med skallen gjord av papp?

Allt går ju utmärkt i en kärnreaktor

tills faktorn klämmer till på galen knapp.

Och tänk, vad faktorn kostar per kontraktår!

en föga lönsam apparatatrapp

Som kräver vård hos socialkurator-

Hur kan han konkurrera med en dator?

 

Den som vill ställa människan i centrum

Betraktas snart som hart när imbicill.

Med flitens lampa tänd i vårt studentrum

studerar vi vad lönsamheten vill

I doktor Frankensteins charmanta väntrum

avvaktar vi vad han skall ha oss till

Vår jämlikhet, vårt broderskap, vår frihet

är kuggen i teknikmaskineriet.

 

Vad pratar jag för strunt när solen skiner?

Vad är jag för en butter hedersgäst?

När glasen gnistrar av galanta viner

Och fåglar kvittrar glatt som mandoliner-

då kommer jag och talar som en häst.

Vad menar jag med mitt humanifest?

Var lugn, govänner! Tanken med min svada

är just att det är bra att vi är glada.

 

Förr trodde folk på vättar, tomtar, häxor,

Knytt, oknytt, näckar, älvor, jättar, troll.

Upplysningen har lärt oss andra läxor.

Vidskepelsen har spelat ut sin roll.

Vi tror på fakta, såsom slalompjäxor

med makt att forma foten till en boll.

Vår skräck är stor för dessa onda väsen,

För tubens makt att skvätta majonäsen.

 

Men några tomtar finns det kvar från fordom.

Hustomtar som i lönn ser om ditt hus.

I det fördolda stretar de och gnor dom

för att du skall få mera luft och ljus

I prång och skrubbor undanskrämda bor dom.

Och hör du liksom knastret av en mus

ur visthusbodens hemligaste visten-

då är det han, den blide humanisten.

 

Om natten tänder han sin enda lyckta

och går sin folkhemsrond på husesyn.

Han återlämnar böcker som är knyckta.

Han gör en rynkad panna slät i hyn.

Han drar en sång till tröst för de förtryckta.

Han kommer som John Blund med paraplyn.

Han vinkar åt den siste nattcyklisten –

Humant, som det ju anstår humanisten.

 

Han strävar redligt med den svåra lotten

att skydda människornas mänsklighet.

Rätt ofta läggs hans huvud på schavotten.

All världens stövlar är han till förtret.

Lätt blir han överkörd, som igelkotten –

ett alltför sårbart litet taggpaket

som inte trodde illa om bilisten.

Så humanistisk är han, humanisten.

 

Vad ska man göra åt den stackars saten?

Hur ska man handskas med en sådan krabat?

Han blir ju rätt så dyr och stor i maten.

Kan han placeras i ett reservat?

Men detta är ju ett problem för staten.

I väntan på en lösning, o kamrat –

Vid herrgården i Ryd, på förstukvisten,

ställ ut mig, ställ ut en tallrik gröt åt humanisten!

 

Slutstrof till min älskade filosofiskt – humanistiska fakultet:

Må vårens vindar smeka varmt din kind,

du Alma Maters dotter, tioåra!

Du jungfru under den humana Lind,

förklara för världen detta svåra

att vi inte kan segla utan vind

och inte ro utan humaniora!

Du vackra barn, som tar emot, jag beder,

En hedersdoktors enkla:

Tack och heder.

Summary in English

You man – be human