Idag publicerar vi återigen den text som skrevs på 90-talet av Jan Hammarstrand och Johan Birath.
ÅTERUPPRÄTTA BILDNINGSSKOLAN
VI ÄR TVÅ LÄRARE SOM sammanlagt har arbetat i cirka trettio år inom den svenska skolan. Vi har främst undervisat ungdomar från en mindre bruksort. Vi har också varit engagerade av samhället som övervakare och kontaktmän. I dessa funktioner har vi främst arbetat med ungdomar med en ”trasslig” bakgrund.
Vi anser att skolan borde vara en central institution i samhället med en oerhörd betydelse för Sveriges framtid. Samtidigt är vi mycket bekymrade över den svenska skolans utveckling och den skolpolitik som har förts under det senaste decenniet.
Runtomkring oss ser vi engagerade och skickliga lärare som dessvärre håller på att brännas ut och oroliga, stökiga och stressade elever. Rop hörs fortfarande på friare pedagogik och lärarens degradering till handledare som om detta vore lösningarna på dagens problem. Har man trots snart ett decennium av just detta inte upptäckt att lösningarna man anvisar i stället är själva problemen? Man släcker inte bränder med fotogen!
VI ÄR TRÖTTA PÅ makthavarnas (skolpolitikernas, skolverkets och diverse fackpedagogers) förakt för ämneskunskaper. Vi är utleda på deras blinda tro att elevautonomi – som bygger på romantiskt önsketänkande å la Rousseau och Dewey-skulle vara det bästa för alla. Vi upplever återkommande hur skolverket vägrar stödja lärarna som kunskapsförmedlare och ”gränssättare” för det uppväxande släktet – trots att detta är just vad ungdomen efterfrågar.
Denna skolavveckling har sina rötter i det sena sextiotalet. Då uppstod en skolideologi som var en salig blandning av förvirrad humanism, dogmatisk revolutionsyra och diverse oprövade pedagogiska frälsningsläror från USA. Fackpedagogerna blev spjutspetsar för denna skolideologi. Gemensamt för fackpedagogerna var deras lärarfientlighet, deras avståndstagande från förmedlingspedagogik samt deras genomgående förakt för ämneskunskaper. Denna skolideologi framstår i sin prydno i SOU 1977:9:
”Betygens hittillsvarande roll som den huvudsakliga grunden för urval till fortsatt utbildning och arbetsliv medför att arbetet i skolan riskerar att få en inriktning mot att meddela kunskaper och färdigheter”.
RENA NIHILISMEN! En av den nya skolans konstruktörer, Sixten Marklund, redogjorde för Gunnar Ohrlander i en intervju hur dessa nya tankegångar slog igenom på sextiotalet: ”Man brukade på den tiden resonera så här, att det inte är så viktigt vad eleverna lär sig. Huvudsaken är att de sitter tillsammans och sitter i en grupp.”
I Lärarnas tidning (13/99) deklarerar skolverkets nuvarande generaldirektör: ”Vi har nu gått från den gamla iden att skolan skall vara ett ställe där barn samlas kring vuxna och tar del av deras kunskaper. Skolan är en plats där tid och rum är ordnat åt de unga för att de ska kunna fullfölja sina idéer. Vi har avskaffat kunskapsskolan”.
Har man inte därmed också avskaffat skolan för folket som idé? Dessa tankegångar står nämligen i stark kontrast till arbetarrörelsens gamla krav på allas rätt till kunskap. En viktig intention bakom den tidiga arbetarrörelsens skolpolitik var att öppna universitet och högskolor för arbetarklassens barn. Folkbildning och ”klassresor” var högprioriterade mål i folkhemmets Sverige. Med dagens antikunskapsskola riskerar vi dessvärre att hamna på samma nivå som 1840-talets skola: Det viktigaste är tillsynen, att barnen inte tillåts drälla omkring på gator och torg. Är strategin månntro att hålla kvar den breda massan i okunskap för att på så sätt skaffa sig en lättmanipulerad befolkning? Tanken svindlar.
Professor Jonas Frykman visar i sin bok ”Ljusnande framtid” att klassresorna har blivit oerhört mycket färre nu än för tjugo år sedan. Han skriver att föräldrarnas innehav av kulturellt kapital och inkomster i skön förening inte på ett halvt århundrade har haft så stor betydelse som idag: Skomakare, bli vid din läst!
VARFÖR VAR SKOLAN under mitten av nittonhundratalet så mycket bättre på att skapa social mobilitet än dagens personorienterade omsorgsskola? Är möjligen bildningsidealet mer demokratiskt än det personorienterade omsorgsidealet? Var inte bildningsskolan bättre på att ge pojkar och flickor en knuff mot universiteten genom bildning och färdighetsträning? Dagens skola betonar konsten att vara (hitta sig själv) i stället för bildningsskolans inriktning på att bli – att växa!
Visst fanns det förtryck och orättvisor i den gamla skolan men hela tiden fanns detta förvandlingsnummer (att bli) med. Eleven dög inte. Detta var det på en gång både nedstämmande och samtidigt hoppfulla budskapet. Transcendens – ”bort”! Detta var skolans självklara mål. Eleven skulle bildas, bli något annat. Detta är en viktig förklaring till varför dåtidens skola möjliggjorde så många klassresor. Intressant är också att det var arbetarrörelsen som var drivande i betygsfrågan: Betyg var arbetarbarnens instrument för att bli bedömda för vad de kunde – inte för vem de var.
EFTER 1970-TALETS förfall in i romantiskt navelskåderi och kunskapsnihilism skedde i början av 1980-talet en viss tillnyktring.
Kunskapsrörelsen trädde frampå den skolpolitiska arenan. De framförde bland annat krav på goda ämneskunskaper och krav på en lugn arbetsmiljö med klara och tydliga regler. Under 1990-talet har dock antikunskapsskolan fått ny fart och kunskapsnihilismen har med data och IT som gisslan åter hamnat i första rummet. ”Det finns ingen kunskap” säger man. ”All kunskap är föränderlig”. Tro dem inte! Det är nu hög tid att bilda en ny opinionsrörelse för att återupprätta och utveckla skolan som skola. Om ni stödjer nedanstående krav så kontakta oss.
Vi kräver:
- Skolan skall vara en seriös och välordnad miljö som är inriktad på ämnesundervisning och fostran. Läraren ska vara lärare!
- Lärarna ska ha gedigna ämneskunskaper och ha goda kunskaper i ämnesmetodik. Ju bättre skolan fungerar som kunskapsförmedlare desto mindre betydelse får elevernas sociala bakgrund för framgångar i skolan och livet – en skola för alla!
- Skolan ska ställa tydliga krav. Beprövade sätt att höja skolmotivationen är att ange tydliga mål och att ge eleverna struktur och undervisning. • Återinför gärna betygen i flit och uppförande.’ Det löser inte skolans problem, men är en viktig symbolhandling. Det är ett mått på skolans (och samhällets) intresse för elevernas uppträdande och den vikt vi måste lägga vid människan som samhällsvarelse.
- Återinför tillvalet (teknik, ekonomi, data) i stället för att tvinga alla elever att läsa B-språk. Hur kan vi annars bli en skola för alla? För ensidigt praktiskt begåvade elever är dagens skola en förolämpning.
JAN HAMMARSTRAND JOHAN BIRATH
Det finns ytterligare några förändringar som påverkar vår skola och elevernas resultat.
Friskolereformen med dess betygsinflation och synen på att elever och föräldrar är kunder på en marknad. (Kunden har alltid rätt!)
Lärarnas auktoritet har steg för steg underminerats. Det har lett till att narcissistiska drag hos eleverna har förstärkts. ¨Ingen skall bestämma över mig ¨. Om en elevs prestationer blir ifrågasatta upplevs det som en kränkning.
Den stora ökningen av elever med annan kulturell bakgrund har lett till stora svårigheter i skolan. Det blir kulturkrockar och integrationen har i många fall misslyckats. Vi har återigen en skola där elevernas förutsättningar till studiemotivation avgörs av föräldrarnas bakgrund och aktiva stöd. Klassresan har därmed försvårats.