När Motalaborna kommer att få frågan om att välja mellan ett nytt idrottscenter eller satsningar på skola och äldreomsorg är svaret tämligen givet. Vi tar helst allt är ingen högoddsare som svarsalternativ. Det beror på att vi i många år låtit oss köpas av en historia om att allt är möjligt. Det här finns i våra gener alltifrån barndomens tjat om den sista leksaken till managementkursernas positivitetsträning. Allt är möjligt bara vi själva vill. Tillväxten begränsas bara av vår fantasi är en av tidens floskler som ropas ut från marknadsföringstemplen. Nu är det inte riktigt så och just nu kanske sparsamhet, hårt arbete och långsiktighet borde prägla våra liv. Ett krigs alla konsekvenser går knappast att kompenseras med allmänna medel och tuffare tider väntar oss alla. Ur miljösynpunkt sågar vi fortsatt med frenesi på den gren vi tror är en säker sittplats. Internationellt är starka krafter i rörelse för att störta den samhällsordning vi tagit för given. Det här är något vi måste förhålla oss till.
Om vi beräknar att ett nytt idrottscenter i Varamon kommer att gå loss på c:a 700 miljoner, blir bara avskrivning och uppskattad kapitalkostnad c:a 50 miljoner per år för satsningen. Det motsvaras av 1 000 nya arbetstillfällen eller invånare som betalar en årlig kommunalskatt på 50 000 kr. Det går säkert åt flera planerade ¨kanalstäder¨ för att få plats med dem, om det är nya medborgare som avses.
När Gunnar Sträng en gång gick upp i en talarstol och myndigt förklarade att han efter alla kommuners tillväxtprognoser kunde meddela kammaren att Sveriges befolkning snart skulle bli 50 miljoner, så drog alla på smilbanden. När vi ser att alla kommuner, regioner och landsändar skall växa så liknar det lite suboptimering (suboptimering= att optimera en uppgift ur en aspekt, men att denna lösning inte är optimal ur ett helhetsperspektiv)
Ni som var med kommer säkert ihåg när alla företag skulle internfakturera och oavsett storlek skulle bli små minikoncerner. Det resulterade ofta i att helheten kom på skam medan delarna gick väldigt bra. Det ersattes så småningom av det engelska uttrycket ¨outsourcing¨. Det finns ju alltid någon som kan göra en del lite billigare och då är det väl bättre att köpa istället för att göra själv. Konsulterna skördade guld och åkte land och rike runt för att lägga ut alla verksamheter. Det slutade med att det bara var VD och en telefon kvar i vissa företag, resten var ¨outsourcat¨ till marknaden. Det fanns säkert något bra med det, men man missade det ofta osynliga värdet av vad mänsklig skaparkraft kan uträtta om man arbetar tillsammans.
Nu har till och med våra folkvalda gått på tankarna och drömmer små koncerntankar utan att förstå eller ens redovisa nyttan i form av produktivitets – eller effektivitetsvinster. Viss osäkerhet råder även om vad skillnaden är mellan produktivitet och effektivitet. I Motala saknar fortfarande Motalaborna redovisningen av den utredning om bolagisering som är inköpt under mandatperioden. Offentlig ekonomi är ju även per definition en planekonomi även om vi inbillar oss något annat. Dock är offentlig ekonomi i högsta grad beroende av en fungerande fri marknad. Näringslivet är ju själva grunden för att vi har råd med välfärd.
Vi Granskar kommer att steka lite fläskbitar och känna på växtvärken i takt med att knölvalen närmar sig.