Det var med spänd förväntan hela gänget på Ubbes satt och stirrade mot entrédörren. De flesta hade kommit tidigt för att liksom få ett löfte besannat. Ett löfte som Algot Polisong gav redan för två år sedan. Han lovade att hålla det lika säkert som att han aldrig skulle sätta sig i en elbil. Han hade fått för sig att elbilar sköt strålar av el genom människokroppen och att det kunde ge upphov till de mest dramatiska sjukdomstillstånd. När Sören Mörtis dotter som har en elbil, en gång skjutsade Sören till Ubbes, så såg de Algot komma gåendes nere vid gamla busscentralen. Ja, den riktigt gamla som låg utmed Drottninggatan, mitt emot Annas Konditori. Dottern som för övrigt av gänget döpts till Helena Mörtén, frågade om han ville åka med. Algot svarade.
– Jag går hellre till Askersund och vänder än åker i elektriska stolen. Jag har läst att det är livsfarligt med strålningen. Man kan få benskörhet, scharlakansfeber och spetälska. Tack för att ni frågade. Men jag vill nog leva ett par år till.
Alla som beställt hade sagt att de skulle betala när de fikat färdigt. Kassandra i kassan undrade vad som var i görningen, men accepterade naturligtvis. Maj-Gull Gullviva, som just beställt ett lyxigt wienerbröd, böjde sig elegant över disken och viskade:
– Jag betalar när jag går. Den här dagen är en stor dag. Vi har ju lite hyss för oss. Ja, vi är lite till åren, men är fulla av upptåg och hyss. Vi slog vad om en sak för flera år sedan och idag är det final kan man säga.
Bengan Gött Mos, som faktiskt fått köra lite extra då det var dåligt med chaufförer för tillfället, hade på sig sin gamla busschaffisväst som var lite sliten i kanterna. Han pekade bortåt lasarettet och sa:
– Jag passerade Algot för en stund sedan. Men jag stannade inte. Han kanske tror att jag fått i mig de hemska strålarna när jag kört lite extra.
Bengan hade knappt pratat färdigt och tagit en rejäl tugga på en sockerbulle när den förväntade Algot upp.
– Nu kommer den vandrande vålnaden ropade Åker Körven. Nu du Algot är det dags att plocka fram den stora portmonnän. Våra fikakvitton ligger hos Kassandra. Bara att betala och va glá.
Owe Snus var snabb som en vessla när han vecklade ut Flugsmälla, Motala Tidning, och pekade på en artikel.
– Här du, sa han. Här har du sanningen. Motala jagar som en galen varg efter ett nytt fiasko. Det ska bli ett vattenland a la Lalandia. Det är flera olika aktörer på listan som vill bygga.
– Ja nästan i alla fall. Det där företaget Växtvärk Motala går i god för att det kommer att byggas.
– Men, sa Alvar. Växtvärken är väl inte Motala kommuns ledning. Eller tar Värken alla beslut nu. Jag tror jag får kramp i vadera.
– Ja du lovade ju bjuda alla på fika om ärendet skulle dra igång igen. Så nu är det dags. Nota ligger i kassa som sagt.
– Ett tag skulle det bli Europas värsta vattenland, eller plaskebalje som det heter på danska. Sedan husbilsparkering och vanlig campingplats, sa Ivar Båtmössa.
– Och ett tag skulle det bli en tummelplats för alla motalabor som väntat på en egen liten plätt att njuta på när högtalarna drar igång utanför Skogsborg med exotisk musik, sa Mona i Vedemö som spelade blockflöjt i sin ungdom.
Algot stod helt stum när Flugsmälla plockades fram och han fick se en bild på Växtvärkens chef som lovade att nu är det dags.
– Han ser ut som trollkarlen från Oz, sa Algot lite lamt.
Han plockade upp plånboken. Tittade djupt i pengafacken och letade fram några hundra och sa:
– Jag tar nota. Själv dricker jag bara ett glas vatten.
– Du kan få min påtår, ropade Svenne Asplöv.
– Men vem blir chef över allt det här, undrade Einar Biljett och Maggan Bardot på samma gång.
– Troligen han chefen Mark, eller om han blir förra chefen nu när trollkarlen från Oz trätt in i handlingen.
– Kan han simma han Mark, frågade Pärka Sneskank.
– Ja han har ju flutit omkring i kommunhuset i flera år, sa Berit Brutta och kvävde ett skratt.
– Det här är ju värre galenskap än när folk började köpa elbilar, sa Alvar Polisong och tog en svälj av Svenne Asplövs påtår.
– Häll upp en påtår till mig också ropade Siw Mä Töfflera inifrån toan.