God morgon! Den strimma ljus som längre dagar gav oss förbyttes i veckan brutalt av mörker. Det känns som vi vandrar i en mörk tunnel där ljuset inte vill tränga in. Det känns som om tystnaden är det enda vi kan välja för att hedra offer och delta i anhörigas sorg. Orden räcker inte till och det språk vi fått fungerar inte för att lindra smärtan och räcka ut de händer vi alla egentligen har därinne.
När Dmitri Plax (dramatikern) och Svetlana Aleksijevitj (nobelpristagarinnan) samtalar i en av våra tidningar återkommer de hela tiden till rädslan som är så svår att sätta ord på. Varifrån kommer den och hur kommer det sig att den utmynnar i att tron på framtiden försvunnit hos så många av oss? Samtidigt är händelserna i vår omvärld konkreta och ställer frågan vad människan är kapabel till. Är det farliga att vi alla återvänder till det nära som mat på bordet, tryggheten för bara min familj och bubblan runt mitt eget liv? Att välja exakt vetenskap framför humaniora, business framför respekt för andra människor, egoism framför det gemensamma och lögnen som verktyg för våra ambitioner reducerar oss som människor. Det reducerar även de öar av mänsklighet som finns kvar i våra samhällen. Både Dmitri Plax och Svetlana Aleksijevitj lever i exil och kan just nu inte återvända till Belarus.
Mitt i allt det svarta är hoppet och sökandet efter det som ger en strimma ljus livsviktigt. De händelser som i veckan lamslog vårt land omgärdades av ett samhälle som via dess ordningsmakt snabbt tog hand om situationen och skyddade samhällsmedborgarna, en räddningstjänst som snabbt var på plats, skolledare och andra samhällsbärare som agerade med förnuft. Sjukhus gick upp i stabsläge, regionen agerade med kraft för att rädda liv och civilsamhället i form av samfund samlade de sörjande oavsett religion eller bakgrund. Ett starkt gemensamt samhälle vi behöver göra allt för att bevara.
Mitt i alla insatser uttalar sig en gråtande specialpedagog och tillika förskollärare om det hemska och säger: ¨Nu måste ni prata positivt om oss invandrare¨. Tiden står stilla inför orden och tanken på hur vi hamnade här är ständigt närvarande. Är det ändå inte rädslan som sätter agendan för varför vi är där vi är?
Idag några rader av Tomas Tranströmer
KYRIE
Ibland slog mitt liv upp ögonen i mörker.
En känsla som om folkmassor drog genom gatorna
i blindhet och oro på väg till ett mirakel,
medan jag osynligt förblir stående.
Som barnet somnar in med skräck
lyssnande till hjärtats tunga steg.
Långt, långt tills morgonen sätter strålarna i låsen
och mörkrets dörrar öppnar sig.