När Einar Biljett, f d Biografvaktmästare på Royal, stegade in på Ubbes, var stämningen dyster och sorgfull. Nyheterna hade nyss berättat om ytterligare nyheter kring det som tyngde Ubbe-gruppen.
- Så hemskt, sa Stigge Blomkruka, det hemska som hänt, och det bara några mil bort. Vad är det som håller på att förstöra vårt fina land? Varför kan människor få så hemska tankar som att mörda allt i sin väg?
- Ja någonstas har det liksom gått fel tror jag, sa Maj-Gull Gullviva. Är det alla hemskheter som händer omkring oss, med krig där tusentals dör varje vecka. Är det sånt som fastnar hos förövarna, ja mest unga pojkar, som inte kan hitta hem riktigt i sina liv.
Maggan Bardot hade inte sagt något under den timma fikastunden pågått. Hon satt och tittade ut genom fönstret bort mot lasarettet, suckade och sa.
- När jag ser bort mot lasarettet så ser jag inom mig bilden och paniken uppe i Örebro och vid universitetssjukhuset, när det kom ambulanser på rad med skottskadade människor.
- Jag har inte ord nog att förklara vad jag kände när alltihop kom på nyheterna sa Arne Tvärstopp, och förresten är det vad jag fortfarande känner.
Einar Biljett som stod kvar i dörren, vinkade lite lojt innan han gick fram till Kasandra i kassan och beställde det vanliga, smörgås med leverpastej och kaffe. Han hade en kasse i handen som han ställde ned på golvet när han betalade.
- Du behöver inte betala för kaffet idag, sa Kassandra. Ubbe bestämde tidigt i morse att ni skulle få en gratissläng. Vi förstod att ni säkert skulle vara lite dämpade idag. För visst känns det ända in i hjärteroten den sorg vi delar med många på andra sidan länsgränsen.
Einar tog sin smörgås och kassen han hade med sig och stegade bort till bordet där Sören Mörtis satt tillsammans med Olga, fd luciakandidat 1957. Han ställde ned kassen och gick bort till Kassandra och viskade något, hällde upp kaffet och skvätte i lite grädde. Det senare som botemedel mot den magkatarr han haft känning av en tid.
Kassandra kom med en vas fylld med vatten som hon ställde på ett ledigt bord. Einar plockade upp en bukett rosor ur papperskassen och sa:
- Jag tycker att vi sänder en tanke till dem som fått sätta livet till vid masskjutningen uppe i Örebro. Nu känner vi inte de här ungdomarna men har dom inom oss på något sätt. De hade hela livet framför sig och vi har det mesta bakom oss.
- Allt det här är ofattbart, sa Pärka Sneskank och torkade en tår som rann utmed kinden. De som fått sätta livet till kunde ju varit våra barn eller rent av barnbarn.
Utanför fönstret kom ett stilla snöfall med stora vackra flingor. Einar som köpt 10 röda rosor sa:
- Jag vet inte om det var 10 eller 11 som mördades. Hur som helst vill jag att blommorna får stå kvar några dagar till, sa han vänd mot Kassandra.
Alvar Trynorgel höll sin Asta Läppalätter i handen. Vände sig mot henne, tittade henne djupt i ögonen och sa:
- Ja du Asta man vet inte hur länge man har varann. Men med dej och hela vårt goa gäng så hoppas jag vi ska få många fina dagar framöver även om den här dagen är väldigt smärtsam.
Ut från bageriet kom Ubbe med en plåt danskebröd som han la på brödhyllan. Han vände sig mot sina Ubbianer och sa:
- När jag hör mumlet från fiket och ibland munspelstoner då vet jag att ni är här. Ni är guld värda. Gubbar och vackra damer som ni gör att man kämpar vidare i livet.
Någon tyst minut behövde inte pålysas. Alla var tysta och rörda och Siw Mä Töfflera och Mona i Vedemö kysste tårögda var sin ros.