God morgon! De av oss med lite nutidshistoria bevarad vet att det 1977 hölls en konferens i Helsingfors och att den så kallade Helsingforsdeklarationen skrevs. Den handlar om relationerna mellan stater och de mänskliga rättigheterna. 35 länder skrev under. Det här var sannolikt starten för ökade krav på rättigheter och frihet inom östblocket. Det inspirerade bland annat Charta 77 i Tjeckoslovakien och Solidaritet i Polen. Efter konferensen startade Helsingforskommittéer i en rad länder, med syftet att bevaka efterlevnaden av mänskliga rättigheter i respektive kommittés land.
Den Svenska Helsingforskommittén heter sedan 2009 Civil Rights Defenders. De skrev efter valet 2022 en kritisk rapport om Tidöavtalet varvid ett antal SD politiker gick ut och markerade att den här typen av organisationer skulle straffas för att de kritiserade Tidöavtalet. Kritiken gick ut på att föreslagna lagändringar skulle få allvarliga konsekvenser ur ett rättsperspektiv och på sikt urholka vår demokrati.
Vi har idag i Sverige personer som får myndighetsbeslut om utvisning på grund av terrormisstankar utan att bevis eller ens anledning är presenterade för dem. Ett exempel på vad som avsågs med kritiken. Det är särskilt viktigt att vi slutar dalta med de terrorister som i sin politiska agenda är beredda att straffa människor med en annan åsikt. Många av dem går inte att visa ut, men vi kan väl åtminstone markera vad mänskliga rättigheter innebär.
I oktober 2024 tog en svensk riksdagsman upp frågan om att dra in stödet för kommittén mot antisemitism bara för att de kritiserat hans parti. Den här folkvalde tycker att resor till förintelseläger i studiesyfte är politisk propaganda.
I öster har vi i veckan sett en hög militär ge uttryck för att de som inte håller med makten ska dödas och i väster är mänskliga rättigheter snart enbart kopplade till lojalitet med makten. Det vi ser är imperialismens återkomst i fascismens klädedräkt. Hur hamnade vi här?
Idag några rader av Wislawa Szymborska
Autonomi
När faran lurar delar sig sjögurkan itu:
sitt ena lämnar den åt världen att förtära,
med sitt andra flyr den.
Den faller plötsligt sönder i undergång och räddning,
i böter och belöning, i det som var och det som komma skall.
Mitt på djurets kropp öppnar sig en klyfta
vars båda kanter strax tar avsked av varandra.
På ena kanten döden, på den andra livet.
Här förtvivlan, där förhoppningar.
Finns det någon våg så rubbas inte skålarna.
Finns det någon rättvisa, så har vi den här:
Dö så långt nödvändigt, men kunna hålla måttan.
Växa till igen av det som återstår.
Också vi kan klyva oss, det är så sant.
Men bara i en kropp och en halvkvävd viskning.
I kropp och poesi.
På ena sidan halsen, på den andra skrattet,
Som är lätt och tystnar fort.
Här det tunga hjärtat, där non omnis moriar,
blott tre små ord som tre små fjädrar att fly bort med.
Klyftan genomskär oss inte.
Klyftan omger oss.
¨Non omnis moriar¨ är ett citat från Horatius och betyder ¨helt dör jag inte¨. Det är även titeln på en dikt av Zuzanna Ginczanka och samtidigt ett skakande vittnesmål om mordet på 80 000 judar i staden Lviv 1942. Dikten användes i en domstolsprocess mot de som angivit bland annat Ginczanka. I domen står att läsa att agerandet att angiva sina medmänniskor försvaras av att det inte var något särskilt hat som låg bakom. Enligt rättens mening förklarades att en anklagades undermåliga bildningsnivå och de vid tillfället rådande stämningarna var förmildrande omständigheterna för brotten.