God morgon! Idag är det klagovisan ¨det var bättre förr¨ som gäller. Har ni tänkt på att det fanns en tid när vi åtminstone trodde att företag och verksamheter växte organiskt genom att tjäna pengar som användes för att investera, köpa andra verksamheter och utveckla produkter och tjänster? Sedan finansnissar och andra ¨kloka¨ affärsgenier började dominera näringslivet så är näringen näringsfattig.
I en spekulationsekonomi behöver man inte tjäna pengar. Man kan skriva upp värden, fortsätta låna pengar och till slut ansöka om konkurs för att sedan börja om. Bubblorna kommer som ett brev på posten och varje gång ska skattebetalarna rädda kapitalismen och de stackars kapitalisterna som intecknat sin egen framtid på det kasino som idag verkar vara den riktigt stora spelplanen för ¨affärerna¨. Att spekulera handlar om att gissa. Att gissa hur en aktie ska utvecklas på en börs, att gissa hur hög räntan är om ett halvår eller att gissa vilken häst som vinner på lördag. Hela poängen med det här kasinot är att alla tror att de ska bli rika på sin skraplott. Om alla vinner blir ju alla glada. I praktiken är det så att om någon vinner förlorar andra. De kallas av en blivande president för ¨losers¨ och är ganska vedervärdiga typer i hans ögon. Den berömda ¨marknaden¨ går upp eller ned och den som inte förstår att satsa rätt är en loser. Att vara en loser är att vara beroende av bostadskostnader, matpriser, skolans och vårdens kvalitet.
Ett huvudansvar för alla regeringar är att använda landets resurser på ett sätt som gynnar dess medborgare. När många företag går i konkurs blir människor (resurser) utan arbete och resursen används inte. I den tidigare förhärskande teorin användes då resursen i vårt gemensamma genom att användas till offentliga investeringar och offentlig produktion som utbildning och vård. På det sättet slösades inte resursen bort och kom till alla medborgares nytta.
Nu sätter vi oss ned på ändan och väntar på att nästa ¨skapare¨ ska dyka upp med nya kasinodrömmar i blick. I den konkurs som ett av Sveriges största byggbolag nu annonserar finns en skatteskuld som uppgår till flera hundra miljoner. Det finns kanske delar av en miljard som ett kommunalt bolag nyligen petade in. Det uppenbara stolleprovet att dela på pengar som inte finns höll inte den här gången heller.
Är vår oslipade diamant till stad uppe för ett dop? En kanalstad, ett torg och ett Varamon som ska räddas av vår tids frälsare innebär att staden döps om till Kasinostugan. Sök din lycka och snurra på hjulet. Kanske kan du vinna ett antal näringslivspoäng. Se där! Ett evenemang som kan utvecklas. Vi kanske kan få med Postkodlotteriet på tåget. Varje lördag snurrar vi tombolan på torget. Vem får gå i den bästa skolan? Vem får plats på det otillräckliga äldreboendet och vem vinner en detaljplan med sjönära läge?
Idag några rader som vi gråskallar minns från barndomen.
….. Kammarherrarna, som skulle bära släpet, famlade med händerna ut åt golvet, som om de tagit upp släpet, och gick och höll händerna i luften, för det fick inte märkas att de ingenting kunde se.
Och så gick kejsaren i processionen under den vackra tronhimmeln, och alla människor på gatan och i fönstren sade:
– Åh, vad kejsarens nya kläder är vackra! Vilket vackert släp han har på manteln! Så utmärkt det sitter! Ingen ville avslöja, att han ingenting såg för då hade han ju inte dugt för sin anställning eller varit mycket dum. Inga av kejsarens kläder hade gjort en sådan lycka.
– Men han har ju ingenting på sig! sade ett litet barn.
– Herre Gud, hör bara den oskyldiges röst! sade fadern och den ene viskade till den andre, vad barnet hade sagt.
– Han har ingenting på sig, är det ett litet barn som säger.
– Han har ingenting på sig!
– Han har ju ingenting på sig! ropade slutligen allt folket och det kröp i kejsaren, för han tyckte, att de hade rätt, men han tänkte: Nu måste jag hålla god min till processionens slut. Och så höll han sig ännu rakare, och kammarherrarna gick och bar på ett släp som inte fans.
Från Kejsarens Nya Kläder av H.C. Andersen (1805-1875)
För vår framtid: Läs för era barn!