I MÖRKRET MED DOKTOR GUNNEL
Äntligen var han på ingång. Nu skulle det bli riktiga svar på alla frågor och inte en massa antaganden. Han, Göran Sula Björkgren, med det tjocka Motala-L:et, hade varit borta från stan ett tag. Han hade flyttat till Västra Harg av alla ställen, men längtat tillbaka till Motala, med det trutande Motala O. Sula hade lovat att direkt efter att han varit hos Hasses Cykel och lagt på dubbade däck, så skulle han anlända. Han var en trogen cyklist även på vintern. Cykeln var en hyfsat ny, 21 år gammal Cresent med fem växlar, som sköttes med minutiös perfektion av Sula.
. Det ska bli underbart att få träffa Sula igen, sa Arne Tvärstopp. Vi var kompisar när vi växte upp. Jag minns så väl när han fick namnet Sula.
– Men var inte han på väg in i politiken ett tag? undrade Stigge Blomkruka. Visst var han bondeförbundare?
– Hur gammal är du egentligen? sa Berit Brutta och darrade som ett asplöv, då hon aldrig brukade säga något eller fråga något. Hon tittade försiktigt ner i golvet med blossande röda kinder och fortsatte: Förlåt, jag menade inte att vara påflugen.
– Det är lugnt, sa Stigge. Alla som det växer grönt på är bondeförbundare för mig. Det är sen gammalt
Olle Kanelbulle hade dagen till ära klämt en ljummen lussebulle och pekade ut mot parkeringen där en stilig cyklist svängde upp framför Ubbes och stannade med en riktigt stoppsladd.
- Där är han! ropade Maj-Gull Gullviva. Men så snygg han är fortfarande! Man kan ju inte tro att han har fyllt 84 år.
Sula, med det tjocka Motala-L:et, tog av sig cykelhjälmen, lossade på cykelspännena som han haft i över 50 år, krökte knäna, sträckte på ryggen och böjde sig framåt så att han nådde marken med fingertopparna utan att böja knäna.
- En så elegant gest, ja, med fingertopparna i backen, kan jag också klara av, sa Owe Snus, om ni ringer efter ambulans innan.
Mötet skulle egentligen ta upp den gamla frågan om att ordna isgala kommande vinter på isstadion. En mycket populär händelse som var stor under 50-60-talet då grusplanen på idrottsparken spolades varje vinter. Det var friåkning och musik. När de stora strålkastarna släcktes exakt klockan 22:00 så började ett evigt hånglande och pussande i mörkret. Ja, det blev kolsvart och ofta spelades ”Hey Paula” i högtalarna.
- Vilka fina år det var, sa Olga, fd luciakandidat 1957. Man spanade hela kvällen efter ett lämpligt offer och tittade på klockan så man höll sig tätt intill den utvalde vid 22-tiden.
Nu hade gänget lagt in en förfrågan till kommunen om det skulle kunna vara möjligt att anordna ett par isgalor kommande vinter. Inget svar än så klart. Någon hade hört att de styrande hade viskat om att det skulle bli för dyrt att ha strålkastarna tända i onödan en hel kväll.
- För min del får det gärna vara släkt hela kvällen, sa doktor Gunnel. Man kan ju åka väldigt tätt intill, så vet man ju ändå var man har eller inte har. Ja, ni förstår.
Isgala eller inte. Sören Mörtis lovade att kolla i veckan. Alla hälsade Sula Björkgren välkommen hem och till gänget. När han beställde leverpastejmacka av Kassandra blev hon lätt röd om kinderna. Alla tittade på henne och nickade åt varandra.
-
- Nu kan jag berätta varför Göran fått sitt läckra öknamn. Det var så att han slog vad med mig och Siw om att han skulle åka nerför Prinsbacken, som var vår störtloppsbacke på den tiden. Ja, ni vet, Lilla Åreskutan nere vid Engelfabrikerna. Vi slog vad hit och dit och var uppe i 80 spänn till den som vann. Ja, om han skulle klara det och på vilken tid.
- Det var bra packat med snö i backen, så det var lätt som en plätt att ta sig ner.
- Han startade från toppen och alla skrek i högan sky. När han var i mitten av den branta backen hängde ena pjäxan i en gren som låg lite olämpligt. Han slog runt ett helt varv men kom ner på sulorna och gick i mål på tiden 43 sekunder. Törpar’n från Vinnerstad vann potten och blev så glad att han bjöd på korv nere hos Tyra. Stämningen var mer än uppsluppen. Alla undrade om han inte skulle ställa undan cykeln den här vintern. Men icke, sa Nicke.
- Jag kör så länge jag orkar. Jag vill ju inte gå hela vägen till Håleberget. Jag cyklar dit ett par gånger varje månad och klättrar upp till toppen. Där känner jag mig fri och lycklig.
Maj-Gull Gullviva reste sig, gick fram till Sula, kramades, tittade honom i ögonen och sa:
- Om alla vore som du skulle vi leva i fred på jorden. Ska du inte ge dig in i politiken igen?
- Man blir klokare så länge man lever, svarade han. Och jag vill inte göra mig själv så illa. Nu höjer vi en kaffeskål för livet och Ubbianerna.