God morgon! Går det att mäta vansinne? Vad är egentligen värst? Att sälja lotter genom att via ljusskygga metoder lura gamla, att umgås med våldets utövare i form av gängkriminella eller att använda nepotismen i sin tjänsteutövning, Vi har tappat språket inför stolleproven och kallar de kriminellas hantlangare för möjliggörare när de i själva verket är gangsters. När utnämningsmakten väljer en uppenbart korrumperad landshövding är det korruption och agerandet innan elefantkyrkogården öppnar sina portar är givetvis även korruption. Det gift som sprider sig i samhällskroppen är vare sig tidsanda eller trender. Det är ett maffiasamhälle där alla försöker blåsa alla på bekostnad av grundläggande mänskliga värden. Det går igen i tjänstetillsättningar, affärsidéer, finansiering av tillgångar, riggade upphandlingar och försök att tysta allt från det fria ordet till kulturella uttryck. I en värld där vi människor lever är den enda måttstocken pengar. Ett värde som sedan länge spårat ur och nu består av allas skuld till oss själva.
I den lilla staden reser sig minnesmärken runt ett torg och det annonseras om lediga lokaler i form av kontor, butiker och platser att bedriva mänsklig verksamhet i. Dyker det återigen upp en frälsare som ska frälsa oss från hopplösheten genom ett shoppingpalats, åtråvärda strandnära bostäder eller en karusell som återigen river upp damm i åkturerna? Ett damm som är en typ av rök utan eld. Finns det rök utan eld? Kanske är det röken efter en släckt brasa eller bara utlagda dimridåer vi ser? Vad ska vi egentligen lära våra barn? Under tiden vi funderar en fundering från 1975 av Tage Danielsson.
Tankar från en rot av årets skörd.
Jag är ett litet spädbarn jag.
En sån där löjligt liten en.
Jag tänker mycket varje dag,
för jag kan inte prata än.
Men mor och far dom pratar dom,
för dom kan inte tänka än.
Nu har dom pratat sen man kom
om allt som dom vill skänka en.
En daghemsplats det ska jag få.
Sex timmars arbetsdag får dom.
Då kan ju var och en förstå
att dom blev glada när jag kom.
Fast det ska dröja några år
tills allt det där trätt i kraft.
Då blir man större. Tiden går.
Snart får man dricka blåbärssaft.
Och innan daghemsplatsen finns
och arbetsdan blir kort och fin
så är man rektor eller stins
och har väl själv ett par små glin.
Och då begriper man förstås
det där som alla vuxna vet:
debatten gäller inte oss
utan de vuxnas jämlikhet.
För innan barnet ens har lärt
att suga på sin tröst rätt
så är det inte mycket värt.
Det har ju ingen rösträtt.