God morgon! Ja, är det en god morgon för oss alla? Hur klarar vi att leva med hot om kärnvapen, hat som enda ideologi och våldets segertåg i både den stora världen och vårt lilla samhälle? Kanske ändå lögnen är ett sätt att överleva, hitta ljuspunkterna i det lilla och bekämpa mörkret med den lilla tillit som finns kvar mellan oss människosjälar. Vägra se nyheter, sätta vårt hopp till postkodlotteriet eller köpa en kalender från något sminkmärke som vårdar den gemensamma flykten. När vår nationalsport har blivit opersonliga tramp på dem som redan ligger är i alla fall fotboll och hockey en tillflyktsort. Javisst ja! Glömde vi att nästa finanshärdsmälta både är AI och sportklubbar? Härdsmältor är förresten ännu en gång i mångas tankar.
Hur sätter vi ord på den ångest vi vill förtränga? En del av oss hittar sätt att göra det på. Andra sväljer och blir tysta åskådare till en till synes ostoppbar utveckling. Är kraven på oss som mänsklighet för stora eller är allt en förberedelse på något nytt?
I Paris år 1955 skrev Werner Aspenström:
Kolonner
De vita kolonnerna faller,
formerar sig på längden,
rycker an.
Innan eftertruppen hunnit avsluta
kejsardömets krig,
är förtruppen invecklad
i påvedömets korståg.
Ungefär så
med variationer och klädbyten:
de khakiklädda,
de plymerade,
de jordfärgade,
de alltid blodfärgade,
under triumfbågar, i grytor
med marmorlock på.
Varken till Kreml eller Washington
tänker jag fara.
Eiffeltornet såg jag,
det lutade sig mot ett grässtrå.
I alla huvudstäder samma alléer:
vallmo på den ena sidan,
på den andra vita kolonner
- som kommer att falla,
formera sig på längden,
rycka an.
Men vi som tror oss genomskåda
är själva genomskådade.
Vår misstro är från begynnelsen
medräknad och inräknad.