God morgon! Nu vet vi att den effektivaste lagringsplatsen för den klimatförändrande växthusgasen koldioxid är den bevarade skogen. Den skog som orört fått utveckla artrikedom i allt från trädkronor via blad, trädstammar, rötter, svampar, jord och levande varelser. Det som årmiljoner har utvecklat i ett känsligt och förfinat samspel mellan olika livsformers förmåga att hjälpa varandra till ett värdigt och fullgott liv. Nu vet vi att återplantering av träd inte räcker. Vi vet även att avverkning av naturskog är direkt farligt för vårt klimat och vår planet. Långt värre än en akties kräftgång på en börs för giriga eller en skogskoncerns resultaträkning. Ibland räcker inte vetskapen om vetenskapen. Klokskapen förträngs i trånga tankemönster om lyckan i ett shoppingrus. Galenskapen grinar oss i ansiktet med en uppmaning om att hänga med. Reduktionsplikten har nått själva förutsättningen för liv. Vi är reducerade till konsumerande varelser istället för skapande varelser. Vår skapelse har blivit förstörelsen. För livet i stort var nog människan ett misstag. Vem planterade in oss?
I lingontider lite naturlyrik ur Längs Ekots Stigar (1978) av Harry Martinson.
Här fanns en lingonkvinna, lyder spillkråksropet.
Här låg en hemkommun av skog
och slingerstigen bet sig länge fast
vid målet kojans trappsten.
Men solnedgången återkom till myren
Så ofta att ett liv till slut var räknat.
Blev det en dag för varje plockat lingonbär? o nej!
det räckte med en korg, ett syltkok,
att räcka över vintern.
Så med oss alla. Större eller mindre korgar.
Vem räknar lingon och vem räknar dagar,
sade lingonkvinnan glatt och rörde om i kitteln
där lingonkoket bubblade kring sleven.
Man räknar inte bär i lingontiden.
Och ängslas inte med att räkna dagar.
De kommer och de går. En del är lingonröda.