Med anledning av skolinspektionens vitesföreläggande känns det angeläget att ta upp frågan om individuella anpassningar. Vi bygger en stor del av den här artikeln på slutsatser av tre forskare som dömer ut trender i skolan. De hävdar att mycket bygger på myter. Idag koncentrerar vi oss på individuella anpassningar i skolan.
De tre forskarna är verksamma inom kognitionsvetenskapen. En kort presentation av forskarna:
Agneta Gulz, professor i kognitionsvetenskap, inriktning lärande och undervisning, Lunds universitet och Linköpings universitet.
Magnus Haake, docent i kognitionsvetenskap, inriktning lärande och undervisning, Lunds universitet.
Björn Sjödén, doktor i kognitionsvetenskap och universitetslektor i utbildningsvetenskap, Högskolan i Halmstad.
Differentierad undervisning är ett exempel på en metod som idag lyfts fram på bred front. Detta trots att den saknar vetenskapligt stöd. När en lärare gör individuella anpassningar av lektionsinnehåll och upplägg för att möta en elevs intressen, förmågor och förkunskaper försvåras ofta möjligheten till lärande, säger Agneta Gulz. Däremot har motsatsen mycket starkt vetenskapligt stöd. Lärarledda lektioner med stora inslag av gemensamt arbete, där man till exempel läser samma text, har gemensam högläsning, gör samma övningar och har gemensamma diskussioner stöds vetenskapligt.
Men den pseudovetenskapliga idén att elever gynnas av en differentierad undervisning är likväl seglivad i svenskt skolväsende. Detta verkar inte skolverket känna till utan verkar aktivt stödja den differentierade undervisningsmetoden.
Ett godkänt betyg (E) är omöjligt att nå för 10-15% av eleverna hur mycket de än kämpar. Detta gäller främst elever som ligger på gränsen för att kunna gå i anpassad grundskola. Inga individuella anpassningar räcker för de här eleverna. Lärarna får göra ett stort antal utredningar och anpassningar trots att möjligheterna att nå målen är obefintliga.
Enligt skolinspektionen ska undervisningen anpassas individuellt för ungefär 40% av eleverna på Hällaskolan. Skälen till att så många misslyckas: Problem i hemmet, NPF diagnoser, kognitiva svårigheter, ibland ointresse, bristande självdisciplin och i vissa fall lathet.
Forskarna har funnit det styrkt att den differentierade undervisningen med individuella anpassningar inte löser skolans problem. Dessa anpassningar kommer att kräva oerhört mycket tid av lärarna och denna tid kan bättre användas för planering av undervisningen. Är den här stora arbetsbelastning rimlig?
Vad gör strategerna på bildningsförvaltningen åt det här? Vilken strategi föreslår de för att lösa problemen?