God morgon! Vi berättar historier för att förstå hur allt hänger ihop. Vi har det i vårt blod och det är troligen en del av vårt DNA. För 40 000 år sedan kring de första lägereldarna hos Mungofolket fram till dagens toppuniversitet försöker vi pussla ihop information som förklarar allt från de kluster av galaxer det tar miljarder ljusår att passera ned till subatomär nivå. Ur de här historierna har vi format olika skapelseberättelser och förundrat studerat livets uppkomst på jorden, jordens uppkomst, planeternas och solens uppkomst, galaxens uppkomst och själva det universum vi idag känner till.
För att kunna leva tillsammans kanske all kunskap om allt ska sammanfogas till en helhet som formar en gemensam berättelse som ger oss en gemensam skapelseberättelse baserad på alla de vetenskaper vi idag ibland separerar från varandra. Är det ur den här kunskapen, som någon har sagt är sfärisk, vi har nyckeln till framtiden? Med sfärisk menas att ju mer kunskap du samlar på dig blir ytan mot det du inte vet större och därmed du själv ödmjukare inför andras uppfattning. Det fanns ju en tid på jorden när muskler definitivt reagerade över hjärnor. För 65 miljoner år sedan började en ny era utan de stora dinosaurierna och däggdjurens utveckling blev möjlig. En bra början för att ta död på dagens muskelbärare är nog sfärisk till formen. Allt annat verkar ju leda till osämja, egoism, krig och förstörelse.
Idag bjuder vi en dikt av Bo Setterlind
I bokskogen
När vi vandrar i bokskogen
skriver vi tillsammans.
För varje steg på den mjuka mattan av löv
föds ett spindelvävsord,
ett daggdroppsord,
ett kärleksord.
Ett ljuvt, högtidligt,
genomskinligt, solglittrande poem
växer fram –
om lyckan att vandra tillsammans,
om lyckan att äga ett liv tillsammans,
ett djup, ett leende,
en väg genom tystnaden tillsammans.
Befriade nalkas vi ljuset, en glänta, en öppning i skogen –
vi har vandrat från natt till näktergal.