God morgon! Våra folkvalda formerar nu sina styrkor och slipar sina argument inför EU-valet. Ett EU som mot en bakgrund av 30 och 40 talets nedmontering av mänsklighet bildades för att skapa FRED. Syftet med den kol och stålunion som var början på processen var att knyta samman länders ekonomi så att krig i praktiken blev omöjligt. Idag kanske det är läge att påminna om historien och att EU främst var ett sätt att distribuera välstånd, garantera fred genom dialog och riva murar mellan folk. EU handlar inte om att skaffa sig nationella fördelar eller handelsfördelar gentemot andra i världsekonomin. Ej heller att koncentrera välstånd. EU handlar om demokrati, lösa konflikter med samtal och gemensamt hantera de faror vi står inför i form av hot mot fred, klimat och tolerans inför människors olikhet.

När nu tankar vinner gehör som ställer oss mot varandra och trollfabriker hjälper till att sprida hat, konflikt och fördomar är det demokratiska samtalet viktigare än någonsin. På en sida av samtalet finns kulturen som i ett fritt samhälle får spegla människors vardag, villkor och innersta tankar. En spegel mot historien och en blick framåt. De som var med har röster. Låt rösterna aldrig tystna!

Idag några rader ur Sanningsbarriären från 1978.

FRÅN VINTERN 1947

Om dagarna i skolan den dova myllrande fästningen.

I skymningen gick jag hem under skyltarna.

Då kom viskningen utan läppar: ¨Vakna sömngångare! ¨

och alla föremål pekade mot Rummet

 

Femte våningen, rummet mot gården. Lampan brann

i en cirkel av skräck alla nätter.

Jag satt utan ögonlock i sängen och såg

bildband bildband med de sinnessjukas tankar.

 

Som om det var nödvändigt……

Som om den sista barndomen slogs sönder

för att kunna passera genom gallret.

Som om det var nödvändigt….

 

Jag läste i böcker av glas men såg bara det andra:

fläckarna som trängde fram genom tapeterna.

Det var de levande döda

som ville ha sina porträtt målade!

 

Tills gryningen då sophämtarna kom

och slamrade med plåtkärlen där nere

bakgårdens fridfulla grå klockor

som ringde mig till söms.

 

Tomas Tranströmer