God morgon! Nu är det en vecka sedan den första April drabbade oss med frågor om vad som är sant och inte sant. Är inte det datumet på modet just nu? Det är ju inte direkt så att vårljuset kommer med alla svar. Det finns definitivt fler frågor än svar och när någon säger sig ha alla svar kommer vår misstänksamhet.
En av veckans frågor är vad som får en ung pojke att ta till det yttersta våldet mot sina klasskamrater. Tragiken är monumental och tusen och åter tusen frågor om vad som leder fram till omänskliga handlingar dyker upp. I en värld där våld, repression och straff matar våra barn från spelskärmar, nyhetsskärmar och vuxnas relationer finns det saker att ta tag i.
En annan aktuell fråga idag är om en smart maskin kommer att jobba åt oss eller om vi kommer att ha smarta människor som sköter maskinen? Det här är en fråga som väcker de äldsta frågorna igen. Adel eller undersåte? Herre eller slav? Eviga frågor om kunskap, auktoritet och makt som aldrig kan få ett svar. Historien har inget slut: varje generation måste hävda sin vilja och sina drömmar varje gång en ny tidsålder kommer med nya hot som tvingar oss att på nytt prova vår sak.
När nu en ny ordning råder som ger anspråk på den mänskliga erfarenheten som gratis råvara för dolda kommersiella bruk, såsom att utvinna kunskap om och förutse beteenden för att sälja denna information, ställer vi oss ännu fler frågor. Det är inte lätt att vara människa.
Idag bjuder vi några rader av Lars Forssell.
Gränsen för vårt medlidande
Gränsen för vårt medlidande
är aldrig vår yttersta kärlek
utan vår yttersta oro
Kärlek är fåfänga bara
jämförd med rädslan.
Det vackra är ingenting värt utan oro.
När jag stannat för länge under vatten
och lungorna spränger
och nästan sprängs av skräck
går jag upp.
Och fastän luften är lika tung som mina andetag
Verkar till och med den täta natten dag.
Så är den yttersta oron, sista rädslan
- som det då känns –
Den yttersta gränsen för kärlek.