God morgon! Det sägs att oron är en del av allas personlighet. Vi har bara olika mycket av varan. Människans lott har historiskt varit att bli knappt tjugo år gammal och dö av svält, sjukdom, krig, slaveri eller olyckor. Då är det kanske inte så konstigt att en viss neurotisk oro och rädsla för allt i vår omgivning är en naturlig del av oss. Det är kanske även därför vi förundrat ser på människor med det där modet som är så få förunnat att ha. Alexei Navalny var en sådan person. Ett tips är att se dokumentären om de sista dagarna i frihet på SVT play. Scenen när han ringer upp de som misslyckats att mörda honom går nog till historien.
I Timothy Snyders bok om tyranni är den andra lärdomen från tjugonde århundradet: Försvara institutionerna. De är de som hjälper oss att bevara vår anständighet. De skyddar inte sig själva. De faller en efter en om vi inte försvarar dem från början. Det kan vara domstolar, tidningar, lagar, fackföreningar, myndigheter eller något annat. Ställ dig på deras sida!
Idag bjuder vi på några rader från 1933
AV STÄNDIG ORO
Av ständig oro för stort och smått
jag blev alltmer en igelkott.
Gott folk som klampar min väg förbi
de viskar ofta om hysteri
Och några talar om stämning
och de moderna om hämning
Gott folk må prata vad helst dom vill:
mej kryper ingen för nära till.
Jag har en fullgod repertoar
av tricks och konster till självförsvar.
Jag önskar inte bli biten
fast jag är konstig och liten.
Ja, konstig är jag till övermått
och en besynnerlig igelkott.
Ty dessa spjut som jag sträcker ut
har genomborrat mej själv förut.
-Så ber jag, vänligen, bara
gott folk att låta mej vara.
Från BARFOTABARN av Nils Ferlin