Idag är det kallt ute. De första dagarna på året är nyheterna fyllda av fasansfulla berättelser om hur vi på olika håll i världen på ett grymt sätt medvetet dödar oskyldiga civila i pågående krig. Det får några av oss att känna kylan och förundras över att den finns inneboende hos så många av våra medmänniskor. När vi inte riktigt orkar ta till oss allt det svarta sveper blicken till andra rubriker. Vilka aktier vi ska satsa på 2024 är en återkommande rubrik i början på året. Aktier i vapentillverkning och försvarsindustri generellt lär vara en bra placering.
En som reagerade starkt på våldsdyrkan och fascism var Bo Bergman (1869-1967). Hans diktning handlade från början till slut om den enskilda människans strävan, gäckande förhoppningar och möjligheten att skola sig till ett anständigt liv. Han vände sig även med ironisk kritik mot religionen i dess kyrkliga form. Idag bjuder vi en dikt som är skriven 1917. Från diktsamlingen Ur Elden.
Döden
Han gick där tom och halvt förbi
av svält den stackars Döden
-men sen han fick sitt slakteri,
så ljusnade hans öden.
Det var en riktig mästerkupp.
Skam den som ännu klagar.
Nu har han aktier hos Krupp
och lever glada dagar
med klubbmän och med alla slag
av storfinansiärer.
Europas slakteribolag
gör lysande affärer.
Och han, som aldrig haft förnuft
ett stycke kött på benen,
han repar sig, han sväller ut,
han fyller halva scenen.
I svalg han lever och i svir,
när andra slåss med nöden.
Ju magrare folket blir,
dess tjockare blir Döden.
En gammal herre, stinn och stor
och likfetsblek i dragen
och full med ordnar, så han for
till taffel häromdagen.
Det hurrades och dracks och åts
för tidens rövarlära
och främst för Döden, hela skråts
och mänsklighetens ära.
Och Döden lyfte själv sitt glas
och talade för livet.
Det var ett lån, och lån skall tas
tillbaka, står det skrivet.
Så skänkte han en million
till flottan och till hären
och fick sitt tack och blev baron
och drog sig från affären.
Men firman lever ännu kvar
på börsen och i bladen,
och sina filialer har
den även här i staden.