Den så omdebatterade angiverilagen handlar om att tvinga personal i medborgarnas tjänst att ange personer som misstänks befinna sig i vårt land olagligt. Då det finns mycket som är olagligt borde vi i logikens namn ange grannen och den snickare som sågs smyga omkring i söndags förmiddag. Han kan ju jobba svart. Det är olagligt och borde då föranleda en polisanmälan. Så även torghandlaren som lämnar över en påse potatis mot kontant betalning. Det kan ju både vara momsfusk och penningtvätt. För att inte tala om när vi kör lagligt och blir omkörda av någon som troligen inte håller hastighetsgränsen. När ska vi utreda alla medborgares skyldighet att anmäla även de här brotten? Borde inte det här ingå i ett nytt samhällskontrakt. Om det osynliga kontraktet i form av tillit och förtroende mellan oss raseras kanske angiveriet får stå som en norm som historien tydligt visat konsekvensen av. Är inte gränsen för länge sedan passerad?
I Pallazio Pubblico i Siena i Toscana finns på väggarna en serie fresker som är målade av Ambrogio Lorenzetti omkring år 1340. De framställer i allegorisk form det onda styret och det goda styret och konkretiserar vilka effekter de har. Fresken med det onda styret visar åkrar som ligger för fäfot, fruktträden står kala, skugglika band av rövare skymtar, husen och byar brinner, bergen är karga, marken grå eller svart. Inne i staden härskar våld och anarki, en man ligger nedstucken på marken, en kvinna antastas av soldater, affärerna är stängda, byggnaderna är förfallna. Bara vapensmedjan är öppen. Över staden svävar Timor, fruktan, i gestalt av en hisklig harpya med ett svärd i höger hand och en banderoll med texten: ¨För egennyttans skull har rättvisan i denna stad underkastats tyranniet så att ingen kan passera här utan att frukta för sitt eget liv, ty det stjäls både utanför och innanför portarna.¨
Det onda styret är ett egentillverkat helvete enligt Lorenzetti och det goda styret dess motsats.
Det goda styret illustreras av välstånd, välnärda och välklädda människor, hela hus, affärer och verkstäder är öppna, en strid av människor rör sig utan fruktan in och ut genom stadsmuren, lastdjuren är tyngda av varor, åkrar och fruktträd grönskar, jägare går på jakt, bönder slår sin säd och över landskapet svävar Securitas, Tryggheten. Innanför murarna ser vi barn som fostras, sällskap som sitter till bords, människor som dansar i ring, hus som byggs, kvinnor rör sig fritt, inga vapen eller soldater. Blandningen av egennyttiga och oegennyttiga aktiviteter är knappast tillfällig.
I Lorenzettis fresker är Rättvisan avbildad flera gånger och vägledd av Visdomen. Människan kan själv bygga sig ett rättvist samhälle och hon kan bygga sig ett orättvist samhälle är budskapet.
Ett citat av Isaiah Berlin (ryskfödd brittisk idéhistoriker) är på sin plats när tilliten kastas på soptippen av populismens krigare. ¨Det mänskliga samhället är i varje historiskt ögonblick, i varje social och politisk konstellation, i varje geografisk och kulturell miljö ett isberg vars stora dolda massa utgörs av just nu levande människors högst konkreta och säregna och föränderliga föreställningar och erfarenheter. Det är denna unika belägenhet för människan, att alltid leva i en föreställning om sig själv och världen, föreställningen om en möjlig frihet i ett ofrånkomligt beroende, som gör det till en konst att vara människa¨.
När angiveri föreslås bli normen övas vi människor i konsten att vara människa. En konst som ofta stöter på i sig oförenliga moraliska ställningstaganden. I angiverifallet strider förslaget mot etiska riktlinjer som genom åren guidat yrkesverksamma att i första hand se till patienten eller barnets bästa. Det är så här vi byter ut Securitas mot Timor. Det finns inget entydigt svar på hur vi bäst ska leva som människor och hur det goda samhället ska vara konstruerat. Bara ständigt nya prövningar i konsten att vara människa.