För att förstå vår samtid och samtidigt staka ut framtiden är historien viktig. Innan en av de abrahamitiska religionerna gav oss världsbilden var den fornnordiska gudasagan källan till vår tro. De bägge isländska Eddorna handlar inte bara om Oden, Tor och Balder, hästen Sleipner, galten Särimner och andra väsen i det överjordiska Valhall. Där finns en vidare berättelse om värdsaltet. År 1973 gav Alf Henriksson ut Asken Ygdrasil, som på ett nytt sätt återberättade de gamla Eddorna. Vi har valt att publicera några inledande rader. Kanske kan de inspirera nyfikenheten på ett gammalt kulturarv.
ASKEN YGDRASIL – En gammal gudomlig historia.
Långt långt borta i tiden, innan jorden blev rund och började gå runt omkring solen, fanns ingenting utom ett stort stort träd.
Trädet hette Ygdrasil, och det syntes på bladen att det var en ask. Asken hade tre rötter, som sög vatten ur var sin källa.
Första källan hette Hvergelmer. Den låg i norr och var isig och kall. Där bodde draken Nidhögg som gnagde och gnagde, gnagde och gnagde oavbrutet på trädets rot.
Andra källan hette Mimers brunn. I dess vatten fanns kunskap om allt som hade hänt och skulle hända i världen. Ty asken innehöll ju hela världen. Vid den källan bodde den urgamle Mimer, och han vaktade den noga så ett ingen kom åt att dricka av vattnet. Men själv fyllde han varje dag ett horn i källan och tog sig en klunk. Därför visste han allt som hade hänt och skulle hända i världen.
Tredje källan hette Urdarbrunnen, fast egentligen såg den inte alls ut som någon brunn utan snarare som en liten sjö, som alltid låg spegelblank. Dess vatten var självlysande, och endast helt vita djur kunde leva där. Vattenspegeln kastade sitt skimmer uppåt askens krona, där det reflekterades åt alla håll i lövverket och skugglöst lyste upp världen. Vid Urdarbrunnen bodde de tre nornorna. Deras namn var Urd, Verdandi och Skuld, och de hade till arbete att sörja för människornas livstråd.
Urd, den äldsta spann fram tråden med slända.
Verdandi, den mellersta, tvinnade tråden för hand. Hon var på ojämnt humör och arbetade lite som hon tyckte. Ibland blev den därför glatt och jämn, ibland blev det fnurror på tråden.
Skuld, den yngsta, mätte ut människornas livslängder på tråden och klippte av där hon fann lämpligt.
Nornornas arbete var tungt och mödosamt, ty deras arbetsdag tog aldrig slut. Solen fanns inte än och kunde alltså inte gå ner. Urdarbrunnens vatten lyste oavbrutet med samma styrka, och således blev det aldrig kväll …………………………………