Joakim Svenssons text aktualiserar ett ämne vi måste ta på allvar i samband med att verksamhetsutveckling riskerar att bli verksamhetsinveckling och när kvalitetsarbete blir en fråga för staben och inte den linjeorganisation som ska utvecklas. I många verksamheter är det som om administrationen lever sitt egna liv. Vi läser just nu om hur vägandet, mätandet och kontrollerandet ute i verksamheterna får rent groteska följder.
När karriärbyråkrater får härja fritt glöms oftast de som ska göra jobbet bort. I DN kan vi läsa om hur en eller flera byråkrater kommit på att matsvinn ska mätas på alla enheter som serverar patientmåltider. Sjuksköterskor på hjärtintensiven ska ägna arbetstid åt att sortera matsvinn, väga och dokumentera resultatet. Varje sunt tänkande människa förstår att det här är hål i huvudet, men ändå tillåter vi stolleproven. Allt för att det ska bli några spännande power-point bilder att förslösa lite arbetstid i ett konferensrum med. När man läser instruktionen för hur det ska gå till tror man att man hamnat i en roman av Kafka.
När strategerna som slipper göra jobbet tillåts härja fritt startar en dödsspiral via en framväxande kader av utvecklingsledare, kommunikatörer, hr-trateger, planerare, it-strateger och så vidare. Ett ord som dyker upp i debatten är elevering. Det innebär att enklare administrativa jobb skiftas ut, oftast till dem som jobbar i verksamheterna och chefer på lägre nivå. De administrativa yrkesutövarna strävar mot mer avancerade arbetsuppgifter av strategisk och övergripande karaktär, samtidigt som de avhänder sig triviala uppgifter. Det blir många diagram.
Utvecklingen dränerar verksamheter på yrkeskompetens och engagemang och riskerar att lämna färre kvar som kan göra jobbet. Slöseriet innebär i slutänden att högavlönade gör annat än att utöva sitt yrke. När sedan personer utan genuin insikt i verksamheten sätts att lönesätta och utvärdera kvalificerad personal är dödgrävarspaden redan framplockad. Sedan förundras vi över att personal söker sig till andra arbetsplatser.
Den paradgren som vi är kända för håller på att gå förlorad. Tillit stavas paradgrenen och den är ersatt av anglosaxiska ledarskapstraditioner där vi jagar småfel och en tystnadskultur sprider sig. Den konkurrensfördel som fanns i vårt ledarskap håller på att gå förlorad. Tänk på att tillit även är grunden för den svenska förvaltningsmodellen med fristående myndigheter och kommuner. Målet är att beslut ska fattas så nära medborgarna som möjligt.
Varför det har blivit så här tvistar de lärde om. Ett svar kan vara ansvarsparadoxen. En anledning till mätande och analyserande är att någon måste vara ansvarig och vi vill veta vem. Det paradoxala är att ansvarsutkrävandet leder till att ingen har ansvar. Ansvaret ligger nämligen i att följa riktlinjer istället för att ta ansvar för den konkreta situationen. Det må vara inom vården eller skolan och drabbar framförallt eleven eller patienten. I yrken där lärandet eller omsorgen/vården är det centrala går det inte att skriva manualer för det händelsespecifika. Då är endast omdömet och kompetensen hos utövaren avgörande. Riskerar vi inte snart att helt administrera bort det viktigaste? Det mellanmänskliga i form av empati, förståelse för var eleven befinner sig o.s.v.
Ansvaret har en tendens att alltid vara riktat uppåt istället för nedåt i organisationen. Det är barnen på förskolan vi är ansvariga inför. Så även eleven och elevens lärande. Till brukaren i omsorgen som behöver en hjälpande hand. Kommer den ökande tystnadskulturen att även kväsa de här insikterna till slut?
När offentlig sektor pratar effektivisering pekas sällan på dem som ritar power-point bilder. Det brukar vara power-point maffian som pekar på utförarna. Med besparingskrav och nedskärningar av personal framför oss riskerar vi att skjuta oss i foten om inte den här debatten tas på allvar.