Enheten erfarenhet inom kunskapsteorin är lager på lager av konkreta situationer som sätter sig i blicken, handlaget och tänkandet. Människokännedom går inte att läsa sig till i en manual eller via ett regelverk. Den erfarne har en arsenal av metoder och förhållningssätt som ger referensramar och handlingsalternativ. Det här bagaget ger även en trygghet eftersom beslut eller analyser kan komma blixtsnabbt genom det filter som materialet från ett yrkesliv kan ge. Att utveckla vanor från en plattform av baskunskap ger en trygghet som gör att detaljen blir tydligare. Vi utvecklar helt enkelt professionalitet. Dock finns risken att erfarenheten glider över i fördomar hela tiden där. Blir vi matade med samma story om att Stockholmare är dryga i hela vår uppväxt så ser vi kanske bara det. I fördomen stänger vi våra horisonter mot andra intryck och utesluter en öppen dialog.
Idag tvingas vi mer och mer trycka tillbaka våra förmågor att handla efter eget omdöme. Inom juridiken skulle det inte finnas några jurister om vi inte behövde tolka lagen. En handling är ju ett mått på frihet. När det som skall göras är tvingande eller beordrat, är det inte längre en handling. Redan Aristoteles förklarade att det var omöjligt att stifta lagar för varje specifik situation. Likt den lesbiska byggnadskonsten (från staden Lesbos) där måttstocken anpassar sig till varje stens form och inte behåller sin riktning. Så är det då även med de officiella domsluten eftersom de förhåller sig till den specifika handlingen.
Att enbart följa regler räcker inte alltid eftersom det kan vara oklart hur den enskilda situationen ska tolkas. Vi kommer alltid att använda oss av omdömen antingen vi ser det eller inte. Det här är lite frustrerande eftersom det inte kan mätas eller kvantifieras. Omdömesförmåga är en uppskattning, bedömning och val av inriktning. Det var det här Aristoteles var inne på med sin fronesis. Fronetisk kunskap är central i en demokratisk dialog.
När till exempel en medborgardialog ska inledas är fronetisk kunskap central för de tjänstepersoner som ska leda den. Att vi måste förhålla oss till vad som är viktigt, men samtidigt inte låta det ta helt över är centralt. Att ha tryggheten att släppa manuset och låta dialogen ta sin egen väg är ju en förutsättning för en medborgardialog. Annars blir det ju bara en envägskommunikation och de inbjudna medborgarna blir bara besvikna på vad begreppet dialog står för. Lyssnandet är ju centralt. Hur får vi till det här bakom våra skyttegravar i form av fördomar, rykten, partipiskor och stängda dörrar mot det ickevetande som redan Cusamus lärde oss?
Före ett val kanske vi kan öppna våra sinnen och tänka oss in i vad en fungerande medborgardialog kunde inneburit för redan fattade beslut. Är det inte ett rättmätigt krav för att på sikt rädda en redan stukad demokrati? En demokrati vars förutsättning är en kunnig befolkning och en levande dialog.