När en medborgare i Sverige kontaktar en myndighet gör hen det som en arbetsgivarrepresentant. I en demokrati är myndigheten till för medborgarna och inte tvärt om. Det här finns reglerat i lagstiftningen och offentlighetsprincipen är central i den svenska rättsordningen. Det innebär att allmänheten, ofta enskilda individer och företrädare för media, har rätt till insyn i och tillgång till information om statens och kommunens verksamhet.
När en medborgare den 31/5 kontaktade Motala kommun för att få ut handlingar i ett ärende hen själv överklagat hände konstiga saker. Samtalet hamnade hos ett nyinrättat servicecenter som meddelade att hen inte kunde bli vidarekopplad till någon handläggare. Istället skulle medborgaren uppge namn och kontaktuppgifter för att senare bli uppringd inom 12 timmar. Medborgaren gjorde som hen blivit uppmanad att göra, men försökte ändå att få bli kopplad till handläggare som kunde ha kännedom om det aktuella ärendet, men fick nobben.
Efteråt slog det medborgaren att detta måste vara helt galet. Är det så att det inte längre går att kontakta en tjänsteman på kommunen utan att få sitt namn registrerat? Som medborgare måste du numera ha ett direktnummer till rätt tjänsteman för att få hjälp, och därmed undgå servicecentrets tjänster och ange varför du ringer, vad du vill och vem du är för att få hjälp.
Dagen därpå tog medborgaren kontakt med kommunens kommunikationschef. Det lyckades via en röststyrd växel och utan det märkliga servicecentret som mellanhand. Kommunikationschefen undrade vid samtalet hur medborgaren skulle få begärda handlingar utan att uppge sitt namn. Under samtalet undrade medborgaren, som i detta läge var anonym, vem som beslutat om ett inrättat servicecenter. Personen på servicecentret uppgav nämligen att det var ett politiskt beslut. Informationschefen meddelade nu att beslutet var fattat av vår kommunchef. Medborgaren begär nu ut de handlingar som finns tillgängliga och ber att få hämta handlingarna i kommunens reception.
Fortsättning följer!