Ålderdom är ingen sjukdom som vi kan bota. Vi får helt enkelt lindra den process som i livets slutskede kan vara både smärtsam och ångestfylld för oss själva och våra anhöriga. Vi människor är ofrånkomligen beroende av varandra och samhället är beroende av vår medvetenhet om beroendet. Att stå ansikte mot ansikte med en annans människas svaghet och hjälplöshet stärker vår förmåga att hjälpa. Det här upplever inte alla och psykologin har olika förklaringsmodeller till beteenden som avviker från det normala. För de flesta av oss föds empatin ur den existentiella svaghetens gemenskap. Vår relation till ¨den andre¨ förvandlas från kalkyl till ansvar, från ett villkorat utbyte till ett villkorslöst givande, från en tillfällig transaktion här och nu till en gränslös förbindelse över tid och rum.
Plikten att vårda kommer ur vårt långsiktiga behov av att känslomässigt etablera och bekräfta vårt beroende av varandra, vilket är förutsättningen för att vi ska kunna organisera vår gemensamma sårbarhet och svaghet. Vårdande relationer mellan människor har därför ett värde i sig, oavsett de omedelbara effekterna för den som vårdar eller blir vårdad.
Fortsättning följer!