I Sverige har vi i stort en partidemokrati. Inslagen av direktdemokrati är få, trots att försök har gjorts på lokal nivå att förändra sakers tillstånd. Som allt annat är det både på gott och ont. Undersökningar visar att väldigt få medborgare känner eller träffar sin politiker.
I det år som Motalas högsta ledning särskilt vill uppmärksamma demokratin lunkade vardagen på. På Samhällsbyggnadsnämnden möte den 14/12 fanns nio beslutande politiker närvarande. Tre moderater, två socialdemokrater, en från vardera liberalerna, miljöpartiet, vänsterpartiet och sverigedemokraterna. I det protokoll som är arvet efter samhällsbyggnadsnämndens möte och som kommit medborgarna tillhanda 4/1 ser vi att Socialdemokraternas representanter vägrar att delta i hanteringen av ett ärende. Miljöpartisten föreslår avslag på förvaltningens förslag medan den moderate vice ordföranden tillsammans med liberalen föreslår att besluta enligt förvaltningens förslag.
Ärendet (byggandet av flervånings flerfamiljshus om 40 lägenheter i Varamon), som är bostadsstiftelsens ordförandes privata affärsprojekt har väckt anstöt och är givetvis känsligt. Nu är miljöpartisten den ende som reserverar sig mot beslutet. I den artikel som MVT förtjänstfullt publicerade ser vi även att nämndens ordförande lägger sig platt inför en tjänstemannakår. Är det inte politikerna som ska styra tjänstemännen och inte tvärt om? Det här är i högsta grad ett politiskt beslut som återigen skylls på tjänstemän och som kunde ha stoppats för länge sedan. Vad har den här enorma ansträngningen (underlagen visar på vilka resurser som är nedplöjda) kostat en organisation som behöver ta fram efterfrågade villatomter? Hur går egentligen diskussionerna hos de folkvalda och i deras organisationer?
Vi Granskar frågar oss om det verkligen är förenligt med det uppdrag som väljarna har givit de folkvalda. Om man nu inte vill delta är det väl lämpligt att man kallar in ersättare som vill delta i processen. Folkvalda är människor av kött och blod som sitter där för att de är särskilt lämpliga och självständigt kan tänka och tycka. Det personliga ansvaret kan aldrig ersättas med någon form av kollektivt ansvar. Ansvar kan ju inte delegeras eller överlåtas på annat sätt än att man ber att få bli ersatt.
I Motala är partipiskorna prydligt upphängda på väggarna för att snabbt kunna användas vid behov. Men snälla politiker, fundera lite på vad det här leder till. Vill ni verkligen ha en kader av knapptryckare som ledigt låter sig ledas av dem som har makten? I det aktuella ärendet går inte heller oppositionen helt fri. Den markförsäljning som bäddade för planerna (del av Agneshög 3:38) genomfördes under nuvarande oppositions ledning.
Ett beteende som bygger på att skylla på allt och alla utom på sig själv är ju direkt kontraproduktivt för demokratin. När vi nu ser den sorgliga debatten som missnöjet med Lalandiaärendet har skapat är alla där igen. Det råder ingen tvekan om att många är djupt besvikna, men var är kraven på att ansvariga ska kliva fram och berätta varför det gick snett. Trots en närmast total sågning av det som kommunen presenterat för domstolen, mobiliseras en enorm dementiapparat. När till och med alla idrottsklubbar lyckas ha årsmöten eller styrelsemöten inom några dagar och på alla medlemmars vägnar uttrycka sitt stöd för Lalandiaprojektet blir det rörande. Hur lyckades de så snabbt bli överens om en skrivelse? Det är fungerande föreningsdemokrati det! Det kan väl ändå inte vara de dolda strukturer som via diverse kotterier låter sig höras? När nu till och med fackliga organisationer mobiliseras till insändaraktiviteter prövas ryggraderna i kommunen. Det finns ju trots allt tänkande medborgare som dessutom även är väljare.